Slut!

Jag lägger ner nu!
Jag är den jag är.
Därför så tänker jag aldrig böja mig för vad andra tycker och tänker.
Om mig och det jag gör och skriver om.
Jag började att skriva för att jag tyckte det var kul!
Nu är det inget kul längre. Tack och hej!

Va faan?

Måndag morgon och jag står och kräks lakrits-shoots genom näsan.
Hur gick det till?
Och varför?
Jo, den fullständiga idioten dök upp i Söndags kväll.
Han hade fått reda på att vi var bjudna på grillfest på kvällen.
Upp till Jonny och Annika skulle vi och han bjöd naturligtvis med sig.
(han hade ju ändå inget för sig!)
Och som vanligt när han är med så slutar det i kaos och sprit.
Och jag som inte skulle dricka sprit.
Nu blev det tack o lov inte så mycket kaos, men mer sprit.
Började och avslutade med lakrits-shoots.
Inte bra inte.
Därför stod jag där och spydde någon slags vätska med lakritssmak.
Och jag som inte ens tycker om lakrits.
Aldrig mer!
Men ett stort tack till värd paret som stod ut med oss och vad jag minns så var maten bra också

Och du mördaren!
Det har inte hänt så mycket, har bara varit lite trött och självdestruktiv.
Människor som mig, mår inte bra av att inte jobba.

"Compadre"!
Bara var lugn och trevlig så ska du se att allt blir bra till slut.
Hitta din egen stig.
Och hitta nya villebråd.
Kanske skulle vi jaga tillsammans någon dag.

Den fullständiga idioten!

Den fullständiga idioten. (DFI)

DFI är en gammal vän till mig, inte riktigt vän men någon som jag känt väldigt länge, en person som poppar upp med jämna mellan rum.
Och som lyckas ställa till det för mig av bara helvete.
Han har hängt runt mig i nästan fjorton dagars tid nu, och ut av det så kommer det nästan bara skit.
Han är en ganska konstig filur med ett sätt och en moral som inte alltid överens- stämmer med min.
Där jag kan ta det ganska stilla så kan han hetsa upp sig till vansinne.
Och nu har han även börjat att lägga sig i vad och hur jag skriver.
Vi kom att prata om dom maniska tvilling systrarna för ett par dagar sen, jag tyckte att det inte var något att prata om, men han gick fullständigt i taket.
(det är inget kul, jag lovar!)
Sen hade jag att göra i över en timme innan jag fick tyst på honom.
Men då hade han redan hunnit att tömma sig över både "blåsaren", "mördaren" och några till.

Och nu har DFI även varit inblandad i mitt bilstrul.
Jag åkte in till stan för ett par dagar sen när han dök upp på bussen.
Och nyfiken som han är så fick jag honom på halsen, direkt!
Sa att jag kanske skulle titta på en bil.
Vilket fick honom att bröla rätt ut att han minsann kände en bil handlare på söder och att han kunde fixa en bra "deal" till mig.
(redan där skulle jag vänt och åkt hem, men icke.)
Så ner i ett garage på Ringvägen där det satt en trave pokerspelande zigenare för att hämta nyckeln (nu skulle jag verkligen ha sprungit) sen var det bara att ta sig ut till Östberga och titta på "underverket".
Som bestod av en gammal Caddy, på långt håll, i mörker och med svaga glasögon så såg den ganska okey ut.
Dörrar och luckor gick inte att låsa och på bilnyckel stod det Ford, men det tyckte DFI var petitesser.
-Fan Åke, den här är ju perfekt för dig och så kan du ju betala när du får råd, ta en sväng vet jag.
Vilket jag gjorde på smågatorna, och bilen var ju ganska okey
När jag kom tillbaka så sa jag att den var ju ganska ok men jag tyckte att den skakade lite när jag drog på.
Äh, sa DFI bara lite dåligt med luft i däcken och jag har redan ringt och berättat att du skall ha den.
(tack din jävla idiot)
När vi väl packat in oss och börjat köra så säger DFI åt mig att köra över Vermdö för att han plötsligt kommit på att bilen inte varit besiktigad på över två år och inte var den skattad och försäkrad heller, men det var ju bara "skit" saker att fixa och så var ju det mörkt och rusnings trafik, så det skulle inte vara något problem.

Så där satt jag nu på Värmdövägen, i en oskattad, obesiktigad, och oförsäkrad bil igen, som dessutom skakade i framvagnen så att vi var tvungna att vara två som höll i ratten när det gick i över 70.
Grattis!
Vi tog oss hem till ön, jag satte DFI på färjan och gick och la mig med ett mycket upprört sinnelag.

Dagen efter så åker jag upp med den här fula fan (nu hade jag även sett den i dagsljus) till öns bilmeck, som naturligtvis dömde ut den direkt.
-Du har väl inte betalt pengar för den här? Den är fullständigt SLUT! En fara för liv och lem, ta bort den här ifrån innan den faller i bitar!
Grattis?
Två dagar senare så smyger den fule fan och jag tillbaks på värmdövägen.
I sakta mak och med en kilometer lång kö efter oss.
Tar mig till zigenargaraget rusar in slänger nyckel på bordet skrikandes att det bara var skit och sen lägger jag benen på ryggen och rusar därifrån.
(tror dom blev alldeles förstummade för jag har inte hört ett ljud efter det)
Tack DFI

Bilstrul 2

Kommer till sans i en Skoda Felicia på södra sida av stan och fullstängt vilse.
Hur fan gick nu det här till?
Jo, en god vän till mig har ordnat så att jag fått fatt i en bil av en bilhandlare.
En bil som jag måste låna till då den är alldeles för dyr för min plånbok.
Och jag kan ju naturligtvis inte ta något lån.
Vilket innebär att jag måste blanda in nära och kära.
I det här fallet min Norska vän (som jag inte får skriva om)
Så jag började dagen med att härja ihop till handpengen.
Sen får jag lift med min gode arbetsgivare som ser till att köra mig till Solvalla för att hämta upp papperna som min Norska vän ska skriva på.
En så länge är allt stilla!
Blir av släppt vid en T-bane station, och vem står inte där och väntar om inte.
Den fullständiga idioten.
Tack o hej, nu börjar strulet igen.
Efter en massa trassel med tunnelbana och tvär bana så är vi framme vid min Norska väns arbete, som skriver på alla papper och ger mig nycklarna till hennes bil med förmaningen om att inte vara borta för länge då en nära anhörig var mycket sjuk.

Bara det skulle ju ha fått mig att avbryta det hela. Det och den fullständiga
idioten.
Men, näe.
Inte det inte.
Så DFI kör mig tillbaka så att jag slapp trassla med det kommunala nätet igen.
Hos bilhandlaren tar det tid.
Lång tid.
Så helt plötsligt så säger DFI att han inte har tid längre, att han måste dra.
Vänta lite nu!
-Jag ska ju hämta min nya bil, och du skall köra min Norska väns bil tillbaka till henne, så var ju det bestämt.
Men se det gick inte, han var tvungen och dra så var det bara.
Hur jag sen löste problemet var min sak.
Så han tog min Norska väns bil och for till Svedmyra.
Och där stod jag, på Solvalla.
Men jag skulle i alla fall få min nya bil.
Och i vanlig ordning så sket det sig totalt.
Bilen jag skulle hämta dvs min bil, visade sig vara obesiktigad med körförbud!
Ämenvafan.
Men det positiva var att den skulle besiktigas dagen efter och att eventuella fel skulle dom ta hand om.

Det var nu jag hamnade i Skodan!
Pga strulet så lånade bilnasaren ut en bil till mig.
Bil och bil?
Man kan väl säga att den var i något bättre skick än Caddyn, men bara något.
Stressad som en idiot så far jag iväg till min Norska vän och kör väl vilse så det bara visslar om det!
Regn, dålig syn, inget lyse i inredningen, (mätare mm) stressad.
Kan bara gå på ett sätt.
Åt helvete.
En timma senare så landar jag hos min Norska vän (som är måttligt imponerad av mina insattser)(plus att hennes nära hade hunnit gå bort) med en Skoda Felicia.
Och hennes bil på driven med DFI söder någon stans om staden.
Det här tog en stund att förklara!
Att sen gå på skallgång efter DFI, var inte lätt.
Men efter mycket om och men och som även innebar mer tvär bana, tunnelbana och taxi så får jag fatt i bilen.
Var bara att lämna den tillbaka med ett skamset sinnelag och be om ursäkt

Jag är hemskt ledsen att du blev inblandad min Norska vän.

Och så hoppas jag att det dröjer ett tag innan den fullständiga idioten dyker upp.

Vänner och bekanta.

Nu ska vi se!

Mördaren, militären, dom maniska tvillingsystrarna, blåsarn och den fullständiga idioten. Vänner och bekanta till mig, men alla har dom något slags fel. Det är inte så att dom är några illvilliga människor, dom har bara haft otur på något vis.

Vi kan ta "blåsaren" som ett exempel, en vän som jag känt i över 30 år. En man som jag känner att jag har ställt upp på (han kanske inte känner så?) Och som är skyldig mig mycket pengar. Nu kan väl jag iof skita i det då jag vet att han har det jobbigt, men man kan väl i alla fall höra av sig. (jag skulle bli mindre sne då) Än så länge har jag inte kallat dig för "blåsaren" rätt ut, men det är nära nu! Prova att slå en signal.

Min vän "mördaren hade nog en massa otur i helgen. (du skulle nog hållt dig hemma med barnet). Sen ska vi nog vara jävligt glada att det inte gick värre än vad det gjorde!

"Militären", för en gång skull var du inte inblandad. Jag är förvånad och imponerad. (det kunde ju varit du)

"Dom maniska tvilingsystrarana" ja vad ska jag säga? Tycker nog att det är lite konstigt det ni håller på med. Ni får akta er så att ni inte skärmar er från "vanligt" folk. För det är ju faktiskt så att det finns en massa människor runt omkring er som älskar er och bryr sig. Och som samtidigt tycker att det gått lite för långt.

"Den fullständiga Idioten" orkar jag inte ens ta upp idag, han kommer i stället få en hel blogg vid ett senare tillfälle så tack din idiot!

12 - 4 Hundvakten

Jag fick nästan alltid gå den sk hundvakten när jag var till sjöss.

Vilket innebar att man jobbar 12-4 dag som natt.

I mina uppgifter ingick bla att purra kocken 0320.

Så även den här morgonen, så jag skramlar ner i hans hytt med den vanliga start upp groggen ( en liten skvätt saft i botten så fyller man på med vodka tills den blir klar).

Sen var det bara att banka på hans hytt dörr tills han vaknade och kom upp och öppna, kocken hade i motsats till alla andra sin hytt dörr låst i sjön.

Det kan ju iofs ha med att göra att vi hade hivat in en 1.5m boa-orm vid

namn Ingalill i hans koj för ett par veckor tidigare.

På väg tillbaka till bryggan hör jag att det brakar i mässen.

Vem är uppe den här tiden på dygnet?

Traskar dit för att se vem det var.

Och med huvudet nerkört bland allt vårat kallskurna står en

STOR JÄVLA NEGER.

Som vänder sig mot mig och väser:

-if U tell J kill U!

"Panik"

Jag for åt ett håll och "bammsingen" åt ett annat

Jag rusade upp på bryggan med andan i halsen och ordentligt rädd.

-Ämenvafan, Jag mötte en stor jävla neger i mässen.

Skrek jag till styrmanen.

Som naturligtvis trodde att jag drev med honom, vi var ju ett par dagar ut i sjön osv men efter en stund så lyckades jag övertala honom att så var fallet.

Vi hade alltså en fripassagerare ombord!

Nu gick STOR larmet!

Alle man på däck.

Vi har en fripassagerare ombord!

Hela båten söktes igen från kölsvin till skorsten.

Och inte en neger hittades.

Nu började det muttras bland "gubbarna"

-Vad är det som händer?

-Är det någon som fått fnatt?

- Någon som ser i syne?

- Har han rökt på igen?

Och så var det ju söndag, så de flesta "gubbarna"var bakis, trötta och lediga.

Och nu hade jag lurat upp hela gänget för att jag hade rökt på och hade haft "hallisar".

Inte bra inte.

Ingen stor jävla neger, ingen "bammsing" och ingen fripassagerare.

Bara törna in igen och gå o lägga sig.

"Gubbarna" försvann ner i sina hytter med arga ögonkast på mig och jag fick mig en utskällning av befälet.

Traskandes ner i inredningen tänker jag:

-Såg jag någon neger?

- Var det verkligen det här som hände?

-Är jag riktigt klok i huvudet?

Sen slog det mig.

Jag purrar min goda vän Skånska Lasse så får han hjälpa mig ur det här.

SL var ju med och letade och han känner mig väl, han kan säkert förklara vad det var för fel på mig.

Så där satt jag och tömde mig över honom, satt nog i 20 minuter och gnydde.

När han avbröt mig.

-Åke, jag vet att du har rätt

-Va?

-Jo jag sa att jag vet att du har rätt

-Va?

-Jo jag hade "bammsingen" under min koj hela tiden när vi letade.

-Va?

- Jo du måste förstå Åke, det var vår "bammsing"

-Va? Vår "bammsing" (nu fattade jag inget)

-Jo det var den killen som jag köpte vårat gräs av, och när han mötte dig i mässen så rusade han rätt ner i min hytt för att gömma sig (han hade ju varit där när jag köpte gräset) så jag vaknade av att jag såg ett par fötter försvinna under min koj,

sen gick ju larmet så det var bara att se till att han höll sig gömd, jag ville ju inte att han skulle "gola" oss.

-Så du har vetat att jag har haft rätt hela tiden och du hade "bammsingen" gömd under kojen?

-Jepp

-Fattar du att jag har hela båten emot mig? Att alla tror att jag "törnat" och har "hallisar".

-Jamen vad fan skulle jag göra?Jag kan ju inte "gola" mig själv.

-Jaha var är han nu? Ligger han kvar under kojen? Å du, det var ju en stor jävel,hur fick han plats?

-Så stor var han ju inte, ganska liten faktiskt, en liten kille på 16-17 år, och han är inte kvar under kojen, när allt hade lugnat ner sig fick han lite mat och ett par dricka av mig sen försvann han.

-Jaha så nu har vi en "golneger" som springer runt i gångarna, va fan gör vi nu?

-Vi kan inte göra så mycket, det är bara vänta och se.

-Vänta och se! Är du inte klok i huvudet? Hela jävla båten går och tittar snett på mig, jag kommer ju att få åka hem när vi kommer till Europa.

-Jamen vad fan ska vi göra? Har vi tur så ramlar han i sjön.

Nu gick det ett par dagar och ingen neger dök upp.

Folket ombord tittade mer och mer konstigt på mig.

Vissa slutade helt och hållet att prata med mig.

Blev t om stoppad på alkohol.

Och hela tiden så var det bara jag och SL som visste att jag inte var ute och cyklade.

Så en tidig morgon så dök negern upp igen.

Chifen fann honom sovandes i skorstenen.

Och så var pådraget igång igen.

Överstyrman rusar in på bryggan och hämtar lin-geväret (det var ju en stor jätte neger vi hade emot oss).

Och hela besättningen manar reling.

Fram kommer då våran "bammsing" skitig, hungrig och ganska trött.

Blir ju inte så mycket sova i en skorsten.

Och naturligtvis så var han ju inte så jävla stor!

(vilket jag fick äta upp i veckor)

Nåväl, ordningen var återställd, negern låstes in och folk började prata med mig igen (fick till och med ett par bira av någon)

Dagarna som gick innan vi var uppe i Europa var ganska nervösa för mig och SL.
Skulle han "gola" oss?
Och vad skulle då ske?

Nu sa vår neger inget om oss.
Han hölls inlåst för att sen bli hämtad av polisen i Rotterdam när vi väl kom dit.
Timmarna innan vi kom fram var det någon som släppte ut honom så att han förmodligen kunde kasta sig i sjön och simma iland.

Jag har konfronterat SL om det här ett antal gånger men han blånekar.

Åmenvafan!

Gick du på den enkla?

Ja, jag gjorde ju det, och det retar mig till förbannelse.

Tycker inte om när folk använder sig av mina svagheter.

Men just det här gången får det passera, har väl kanske gjort mig lite förtjänt av det t om.

Men du min vän.

Du som utsatte mig för det här.

Du kommer att få pröjsa!

Du är förlåten för den här gången.

Förlåten men inte glömd!

Som du vet sen gammalt så glömmer jag aldrig en oförrätt

Så nu har du fått ytterligare en notering i min lilla svarta.

Och när du minst anar så kommer det någon form av... vedergällning.

Förlåten "Yes", men glömd?

Aldrig.

NOG!

Stopp och belägg!

Det här är min blogg.

Inget forum för er och era barnsligheter.

Att ni för krig skiter jag fullständigt i f om nu.

Försvinn från min bakgård.

Gå och lek på eran egen gård.

Lämna mig och min blogg ifred!

Det här är sista gången jag tänker ta upp det här med er.

Har ni inget annat att prata med mig om så kan ni lika gärna hålla käften och dra åt helvete.

VS 11, jag valde bort din kommentar bla för att den innehöll namn.

Jag har fått på skallen förut för att jag har publicerat namn.

Och det har jag ingen lust med igen.

Så återigen för erat krig någon annanstans än på min blogg.

Ämenvafan!

Bara det här tar tid från mig.

Tid som jag måste ta ifrån min egen.

Bara det!

Det hela liknar ankskit tycker jag.

Så dra åt helvete eller uppför er.

?

Har fått en hel del kritik angående mitt sätt att hantera kommentarer.

Men så här är det.

Jag väljer vilka kommentarer som läggs ut på min blogg på grund av

att en del är rena elakheter och person påhopp, som inte har med mig att göra.

Eller min blogg.

Naturligtvis så kan det bli lite fel där också.

Så jag hoppas verkligen att VS11 vet vilken Åsa han uttrycker åsikter om!

Då jag känner minst 5 st kvinnor som heter Åsa

Vem vet?

Nästa gång kanske jag sållar hårdare.

Eller så släpper jag ut det totala vansinnet.

Kriget tar aldrig slut!

Hur fan orkar ni?

Är det ingen som är nojjig över att det kan bli blods spilla!

Barnrummpor!

I sandlådan

Vad är det som sker?
Och hur tänker folk?
Det pågår ett krig i min värld och på min ö.
Vuxna människor som gör allt för att förstöra för varandra.
Och när "vuxna" människor drabbar samman i lådan så sker det saker.
I det här fallet så har det gått för långt!
Nu är det hot om våld och ond bråd död.
Än så länge så är det bara stora ord, men snart så kommer någon att få betala med delar av sin hud.
Inte bra.
Nu hör det till saken att dom krigsförande människorna är alla vänner till mig.
Vilket gör det svårt för mig att hålla mig neutral.
Hallå!
Ni har alla fyllt 40 (eller nära på), och det ni håller på med måste ju för helvete vara under er värdighet.
Så bara lägg ner.
Lämna det här bakom er och gå vidare.
Innan det sker en olycka.
Och ännu mer folk blir inblandade.
Jag begär inte att ni skall bli bästa vänner, men ni måste ju kunna mötas.
Som ni vet så lever vi i en liten värld och att det är nära till varandra.
Återigen så har jag levt ute i världen och jag har aldrig sett något liknande.
Det här är ju ta mig fan löjligt.
Jag fattar inte att ni har låtit det gå så här långt.
Så snälla.
Lägg ner.
Innan det sker en olycka.
Eller gå ut på åkern och gör upp!
Något måste ske och det är nu.
Risken finns att det annars bildas medborgargarden som gaddar sig samman och kör er av ön, byn och kommunen.
Sen är det ju barn inblandade.
Hur tänker ni om det?
Är det dom värderingar som ni vill föra över till era barn?

13

I morgon är det Fredagen den 13-onde.
Haveristens barn undrar hur det skall gå och vad som kommer att ske!

Reflektioner

Tror att det är en blåsning, det här med att man blir visare ju äldre man blir.
Tror att man bara blir mer luttrad ju äldre man blir.
Jag har rest och levt på ett sätt som är få förunnat.
Träffat och pratat med folk från alla raser, religioner, hudfärger och animaliskt ursprung.
Och inte ett skit smartare har jag blivit.
Bara lite mer bekväm.
Visst, det kanske kan ses som att man blivit lite visare.
Fast i min värld kallas det latare och bekvämare.
Okey, man försätter sig kanske inte fullt så mycket tilltrasslade situationer.
(fast det händer)

Fast det är återigen inte visdom utan lättja.
Så alla ni som lever i tron att ni blir visare ju äldre ni blir.
Ni är lurade!

Det går stora bogserbåtar förbi mitt fönster.

Hur fan kan man bygga ett kök som tillåter att man slår sig medvetslös på fläkten?

Har åkt ifrån telefon vid ett antal tillfällen.
"Panik"
Inte för mig, men för resten av världen.
Hur gick det här till?
Det var ju faktiskt inte så länge sedan man använde sig av Morse.
Jag överlever, men andra får spel.

Om man hittar en nybryten kofot i en lövhög i Tensta, är det någon som tappat den då?

Nu vet jag vad som får mig att "flippa" ut!
Negativism.
Jag kan använda min son Nils som ett exempel.
Vi har jobbat ihop.
Han kan få riktiga "negg" spel.
- Det här går aldrig.
- Så kan man väl aldrig göra.
- Nu går det åt helvete.
Osv mm mm

Jag blir då fullständigt vansinig och ber allt och alla att dra åt helvete!
"Det här fixar jag ensam"
- så dra bara dit solen aldrig skiner!
Så all slags negativism får mig att sparka bakut.
Om det sen gäller byggnadsätt, hur man är eller hur lång tid allt tar.
Det drar ner mig.
Jag orkar inte det.
Jag är inte sådan.

Är nog bara en udda bit i pusslet.

Och ibland så längtar jag hem till Spanien.

Sprit.

Det här med sprit är inte riktigt min grej.
Jodå, vin och öl går bra.
Men sprit.
Icke!
Jag blir totalt förvandlad.
Blir en dräglande, rabbiat och otrevlig människa.
Tyvärr så går det här ut över min omgivning.
Säger och gör saker som jag aldrig skulle göra i vanliga fall.
Och fort går det också.
Går från att vara en social och trevlig till ett dräglande kronvrak på en nanosekund.
Är som om man bara drar ur strömmen.
Ska jag sen försöka att ta mig hem så slutar det i garanterat minst ett dik-dyk.
I helgen så lyckades jag med två.
Sista gången så tänkte jag faktiskt ligga kvar.
Men insåg med dom sista spillrorna av mitt intelekt att ingen skulle hitta mig bland buskarna, och att jag förmodligen skulle frysa ihjäl där jag låg.
Och eftersom jag hade uppfört mig som ett svin så skulle ingen heller leta efter mig.
Så det var bara att forsätta att krypa hem!
Sen blir jag riktigt riktigt sjuk ett par dagar efter ett större sprit intag
Både fysiskt och psykiskt.
Tar ett par dagar innan jag är på banan igen.
Men idag så står jag i alla fall upp.
Och till er som var inblandade i mina svinaktigheter kan jag bara be om ursäkt.
Kan inte lova att det inte händer igen, men jag skall åt minstonde försöka.
Och till er som såg mig krypa hem kan jag bara säga att det är på det sättet jag går när jag är riktigt packad.

Skaru.....

Skaru dra?
Skaru lätta?
För i så fall så måste jag tänka om!
Så sa hon min Norska vän (som jag inte får skriva om) när hon läst min sista blogg.
Näe.
Jag ska inte dra och jag ska inte lätta.
Är bara lite less.
Jag glömmer bara bort hela tiden hur det är i Sverige.

Fick en förfrågan för ett par dagar sen om ett sjöjobb, jag sa instinktivt nej direkt.
Jag vill verkligen inte ut på sjön igen.
Känns som jag är klar med just den biten. (för tillfället)
Jag är faktiskt nöjd och belåten med vilket skit jobb som helst.
Bara jag får jobba.

Det är väl kanske just det som får mig att bli less.
Att jag för tillfället inte har något sådant.
Men jakten forsätter.

Har fått en "syfilis! attack igen så idag ryker håret!
Livet leker.

Säl-samt!

Det har varit lugnt och stilla i min vik länge nog nu.
Igår så förstod jag varför, det har dykt upp (säger man så?) en säl.
Han (eller hon) håller sakta men säkert på att äta sig igenom mitt fiskskafferi.
Till och med mörten går åt, visst är sälen vacker att glo på men ska den verkligen vara här inne?
Inne i min vik!
Kan väl i och för sig vara en rest av vad CD har lämnat kvar, som kråkorna.
Föresten så har Siv ätit sin sista fimp, hon stört dök på min veranda, bröt pannbenet sen var hela dagen förstörd.
Dom incestuösa bröderna har nu suttit och gråtit i dagarna tre.
Har inte haft jobb på två veckor nu.
Jävligt trist!
Får se vad som händer, men flykt impulsen har ökat.
Kommer med jämna mellanrum på varför jag flydde få två år sen.

Värk och bort längtan går hand i hand.
Och en sådan som jag är inte byggd för att gå ledig.
Det samlas en massa galenskap i mitt huvud när jag varit ledig för länge.
Näst intill självdestruktiva tankar.
Kanske jag bara ska "dynga" till riktigt ordentligt?
Får se vad som händer.
(men jag tror inte att det kommer något gott ur det här)
Näe, nu går jag och skallar en sten igen.

Bitter och introvert.

Nej,Jag hittar inte på, det som har skett har verkligen inträffat.
Och inte har jag lust att skriva om något gulligt, livet består till stor del av snor och avföring.

Nej, någon snuskpelle är jag inte heller, men jag forsätter att vara skeptisk till allt som är gulligt och rart.

Nej, jag super inte! Snarare tvärt om, och datorn är ny och fungerar, men inte mitt huvud.

Nej, jag har inte flyttat tillbaka till Spanien, även om suget finns där.

Men jag har varit i Norge och burit saker, och sen for jag hem och bar saker. Så nu har jag fått ont i "ondjävla" foten, vilket jag naturligtvis borde ha kommit ihåg men eftersom den har varit snäll en längre tid så glömde jag bort den. Med tanke på att det är åtta år sen jag stöp och krossade foten, och fick en diagnos som sa att jag aldrig mer skulle kunna gå på den utan krycka. Så är lite ont i foten en skit sak. Men den "tillfälliga" värken gör mig till en bitter och introvert människa. Men det går väl över? (fast jag förstår mig på mördare lite bättre) Foten blev ju naturligtvis inte bättre av att jag fick gå över ö-jäveln i går när min min bil tog sig själv av daga (vi har gått på lite överlevnads andning ett tag men nu är det slut)

Nu skall jag gå ut och skalla några stenar (utan hjälm!)

Ha en bra dag eller dra åt helvete!

Diverse blandat.

Lite kinkig.

När man som i mitt fall äter Penicellin så händer det saker i ens kropp.
Och hos mig har det hänt saker i min mage.
Så när jag sätter mig på muggen så kommer det ut något som är tunnare en vatten.
Så nu är jag inne på att skaffa någon slags vakuum mugg.
Eller så kanske jag bara ska tejpa en svart sopsäck runt min mage.
(så att det blir som någon slags kjol)
Och sen forsätta att tejpa när jag väl har satt mig.
Då jag inte vill att det här som nu kommer ut ur min mage skall sprida sig i resten av huset.
Eller ska jag kanske bygga mig någon slags astronaut mugg, för då blir ju garanterat allt kvar där det skall vara.
Nu finns det en viss fördel med det här.
Inte för mig, utan för min omgivning, man kan väl säga att man inte släpper väder hur som helst.
Det händer grejor då!


En ursäkt.

Är skyldig en kamrat en ursäkt. (även fast det var han som bäddade för det)
Min kamrat skickade mig sitt visitkort på telefonen.
Där stod Hale och hans telefon nummer.
Jag kände inte då mannen i fråga så väl då, så jag tänkte att han kanske kallade sig så (folk kallar sig så mycket konstiga saker nu för tiden)
Så Hale fick han heta, eller till och med den Hale.
Och det epitetet har nu hängt kvar i flera år.
Och tyvärr så har det spridit sig.
Fler och fler använder det.
Eftersom jag i min enfald har använt det om honom. (han kallade ju sig så)
Fick för ett par dagar sen ett mess från mannen ifråga där han undrade varför jag kallade honom så.
Så jag skickade ett tillbaka till honom, där jag ifråga satte hans mentala status.
Vadå jag kallar?
Det var ju du din idiot som kallade dig själv för det när du skickade mig dit visitkort!
Får blixt snabbt ett svar från honom, att han använder sig av Halebop, och att han inte på något vis har eller tänker kalla sig Hale, utan att det var tänkt som information till mig.
Ok, "fine" jag ber om ursäkt, ska aldrig mer kalla dig för den hale.
Vill säga, om du inte gör dig förtjänt av att bli kallad för just den hale.

Torsdagen den 1/10 kl 2230 -1 grad

Får ett telefonsamtal från min Norska vän (som jag inte får skriva om) att hon är på väg hem och ville bli hämtad nere vid färjan.
Vilket naturligtvis inte är något problem.
Nu hör det till saken att jag hade tagit en dusch och satt i morgonrocken.
Men jag tänkte att jag inte behövde byta om. (bilen blir ju snabbt varm)
Så jag sätter på mig flipp-floppsen och lättar för att hämta henne.
Halvvägs över ön får jag en idiot punktering.
Inser ganska omgående att någon hämtning blir det inte tal om.
Så det var bara att sätta igång att ringa vänner och bekanta.
Ingen kunde ställa upp och hjälpa mig, förutom min bror men han befann sig på Malta så det skulle ta lite tid innan han kom.
Så det var bara att ringa min Norska vän och förklara läget.
- Sorry, men du får faktiskt gå hem.
Så där befinner nu jag mig.
I flipp-flopps, morgonrock, läsglasögon och det är minusgrader ute.
Och att jag är tvungen att gå över halva ön i den här utstyrseln.
Och i o med att det är kallt ute så tar jag även på mig ett par hörselkåpor jag hade i bilen.
Så om det var någon som såg en vandringsman i Flipp-flops, morgonrock, läsglasögon, hörselkåpor traskandes i minusgrader så var det bara jag.
(fullt normal men rätt ovanlig)
Tog mig säkert 20 minuter att ta mig hem, tack och lov så mötte jag ingen.
Men rimmfrost hade jag i hela klockspelet!
Genomfrusen var det bara och kasta sig i duschen igen och efter det så packade jag in mig i allt vad varma filtar heter.
Efter ca en timme så kommer min Norska vän hem, måttligt road och imponerad.
Då hon fått gå sex kilometer i bitande kyla i högklackat och nylonstrumpor
Så vad kan jag säga?
Shit happens?

Femton år

Hade lite svårt att somna igår, låg och vred och vände på mig.
Kunde inte riktigt förstå vad det var som var på gång.
Men när jag vaknade på morgonen idag så hade det gått upp en talgdank för mig.
Visst jävlar, det är ju femton år sen Estonia gick under.
Det är ju inte så att jag går runt och tänker på det här dagligen.
Då dom döda rider snabbt (Wilhem Moberg).
Men idag så slog det hårt!
Tycker verkligen illa om årsdagar.
Konstigt nog så gick inte mina tankar direkt till mina föräldrar.
Utan till min vän Renne, som faktiskt klarade sig från färjan med livet i behåll och som sen kämpade i flera timmar på flotten.
När väl räddningen dök upp så orkade hon inte kämpa längre, utan gav upp och föll i från flotten.
Sen sågs inte hon något mer.

Femton år!

Har en god vän som sa till mig för många år sen
-Åke, livet är som en liten flaska brännvin. Det går åt fort, ingenting händer och i slutändan så blir man bara förbannad.

Dom här femton år har utan konkurrens varit dom tuffaste i mitt liv.
Allt har hänt.
Allt från krossade äktenskap och fötter, till rena glädjerusningar, vilda flykter och riktiga tvärbromsningar.

Jag undrar ibland över hur det skulle ha sett ut om det här med Estonia inte hade skett.
Skulle jag fortfarande varit gift?
Kanske bott kvar i tommtebo lyckan?
Fler barn kanske?
Men det är ju bara som att gråta över spilld mjölk (i mitt fall brännvin).
Och vem fan orkar det?
Jag har ett bra liv i dag och ångrar faktiskt inte så mycket.
Vare sig det gäller saker jag gjort och inte gjort.
Men det är kanske så i alla fall att livet är som en liten flaska brännvin.
Vad vet jag?

Undrar?

Filosoferar.

Undrar om mina grannar inte gjorde i rören idag? Jag har nu sett dom smyga runt här i buskarna ett par dagar nu, tisslat och tasslat. Men jag tror att det tog slut idag. För idag så dök det upp ett gäng motorcykel buren "ungdom" på besök. Och dom var ju naturligtvis tvungna att väsnas lite x-tra när dom körde över den nybyggda vägen som man bland annat tvistar om. Nu försvann grann kärringen från sin brygga så att stickorna rök. Och grann gubben började smyga bakom ner dragna gardiner. (vad är det för fel på folk?) Tror till och med att grann gubben stod och smög med en kamera när dom for. Tror inte att mina "färg glada" och mullrande vänner skulle uppskatta, om jag berättade det för dom. Så jag får tacka pojkarna för besöket och önska dom välkomna tillbaka. (tack för att ni mullrade tre gånger värre när ni for!)

Hela högra sidan i mitt ansikte har nu blivit en sådan där ringaren i Notre Dam puckel, svullet och jävligt ömt! Så vare sig jag vill eller inte så måste jag upp söka någon form av akut intag i morgon, annars så krakelerar väl hela skiten och ansiktet kantrar. Och just ansikts kantringar är inget som jag har någon större lust att hålla på med, då jag vet hur ont det gör.

Min norska vän (som jag inte får skriva om) dök upp och försvann på mindre än ett dygn, men det är alltid lika bra när hon är här.

Pojkarna på ön forsätter med sin boxnings match, fast den här helgen har det tydligen bara varit verbalt, att dom orkar? (vad är det för fel på folk?)

Nästa stora sten.

Så satt jag där igen och var kaxig.
Så helt plötsligt så låg det en stor sten och väntade.
En sten som jag naturligtvis körde rätt in i.
Vaknade den här morgonen och såg ut som en hamster
Hela ena kinden hade svullnat upp, ögat hade som en valk rätt över.
Så var det dax igen för något slags skit!
Det här börjar bli en vana.
Så fort jag skriver att jag mår bra så händer sånt här.
Är det inte hamster ansikte så är det penga trubbel eller att man ett tu tre blir singel.
Kan det vara så att min blogg är förhäxad?
Kanske ska jag sluta skriva?
Eller ska jag bara kanske skriva om eländes elände?
Vem vet?
Det kanske vänder då?
Ämenvafan!
Det är ju inte jag.
Så jag forsätter och hoppas på det bästa, kanske det till slut vänder och allt blir bra.
Eller så skaffar jag hjälm.
Och blir "friggo Åke"

Våga vara slut.

(Tack Nalle)

Så här får det nu bli.

Jag ska bli "Svenne" och sluta med struts läget.

Tänker verkligen försöka att ordna upp min situation.

Ta kontakt med kronofogden och en massa andra myndigheter.

Ska bli svensk igen, ha tillbaka min lägenhet och begära skuldsanering.

(när fan blir gammal så blir han religiös)

Visst, jag kan ju forsätta mitt liv som vanligt och ta dagen som den kommer.

Men jag har någonstans insett att det inte håller hur länge som helst.

Och att jag definitivt inte blir yngre!

(sent ska syndarna vakna)

Men så här får det nu bli.

Men jag tror (och hoppas) att det kommer att reta gallfeber på mina antagonister.

Som jag tydligen dragit på mig i mångfald.

Vilket har inneburit att jag måste censurera.

Inte mig själv, men kommentarerna på min blogg.

Har varit tvungen att välja vilka kommentarer jag ska publicera.

Då det dykt upp rena person angrep som inte har med min blogg att göra.

Fast jag väljer ändå ibland att visa vissa delar av dom, då jag tycker att dom är roliga och befängda.

Så om du nu som läser och retar dig på mig eller på vad jag skriver så kan jag bara säga

- Lycka till! (men kanske du/ni skriver något korkat som säger mer om er än det säger om mig så kommer ni synas)

Sen är det krig här på ön.
Två av mina kamrater har hamnat i luven på varandra, och i vanlig ordning så är det en kvinna inblandad.
Nu hör det till saken att jag gillar bägge dom här dårarna, vilket jag klart och TYDLIGT gjort klart för berörda parter, Vilket innebär att så fort skit snacket slagit igång så har jag sagt att jag inte är intresserad.
Och att det är korkat att prata med mig om det här, eftersom jag ifrågasätter deras mentala status.
Så pojkar slut fred och väx upp.
Framför allt sluta ljug!

Till min vän på skäret.
Du vet vem jag är och du vet att jag bryr mig och tycker om dig.
Då vet också att att jag fyllt 50 och är lite kantig, är ju liksom färdig som människa.
Visst, lite kan man skava av och ordna till men i det stora hela så är jag som jag är.
Jag är nog som människor mest, tror att alla behöver någon slags bekräftelse.
Jag har levt i ett förhållande där tyvärr lögnen blev till vardag.
Jag grejar inte att leva så längre.
Jag är den jag är!
Tyvärr eller tack och lov, du får välja.
Vi har känt varandra länge, eller åtminstone vetat om varandra.
Så det är ju inte som du köpt grisen i säcken.
Om jag sårat dig eller uppfört mig illa så ber jag om ursäkt!
Vad ska jag säga?
Vad som en skett eller vad jag än gjort, så var det bara av för att jag inte tänkt mig för eller för att jag kanske inte har funnit mig tillrätta.

Förlåt.

Funderingar och tankesprång.

Konstigt.
Ibland så gör man och säger saker som kanske inte alltid är genom tänkta.
Eller så kanske det det bara uppfattas så.
Kanske det till och med upplevs som stötande eller sårandes?
Man bladdrar på som vanligt och tänker inte vad följderna blir av vad man säger.
Eller vad man gör.
Eller så är man bara självupptagen och självcentrerad?
Jag vet inte!
Vet bara med mig själv, har man levt ensam en längre period så blir man lite skum.
Till slut så hör man bara sin egen röst.
och den skiter man i vad den säger.
Har man sen som jag ett skadat närminne kan det bli hur fel som helst.
Ska jag bli sårad eller ska du?
Om jag bara pratar för mig själv så har jag bra och snälla tankegångar,
fast mina värderingar kanske kan uppfattas som lite annorlunda.
Men jag tror ändå att jag i grund och botten är en snäll människa.
Men vad vet jag?

Ute i världen

Tror och vet att sjömän har en osviklig förmåga att dra till sig trubbel.
Men inte just den här gången hade vi bestämt.
Så när vi nu gick iland jag, kocken och Mogens, så skulle det bara bli en lugn kväll på byn.
Vi skulle ge oss av till Island dagen efter, så något större festande skulle det verkligen inte bli.
Dagen till ära så hade jag fått låna ett par lofers av kocken då mina egna skor låg i tvättmaskin.
(bara så ni vet så är lofers jävligt hala, och det här var sista gången jag satt på mig något dylikt)
Så där traskar vi nu iland tre käcka sjömen med siktet inställt på lugn och ro.
Men tji vad det sket sig!
Sjömännens vana trogen så hamnade vi så småningom på bakgatorna.
Bland tjyvar och horor.
Och helt plötsligt var festen igång.
Det beställdes in drinkar och damer på löpand band.
Så vad händer?
Pengarna tar naturligtvis slut.
Så det var bara att skicka kocken efter mer. (vi hade ju mer ombord)
Kocken lättar och lämnar mig och Mogens kvar.
Så vi forsätter naturligtvis festandet, kockis skulle ju snart vara tillbaka.
Det går en timme och kocken kommer naturligtvis inte tillbaka.
Så nu börjar vi supa oss nyktra.
-Va fan gör vi nu om han inte kommer tillbaka?
-Vi får dra en spring nota.
-Törs vi det?
-Har vi något val?

Så vi bestämmer oss för att springa.
Beställer ett par groggar till, sveper hälften och kastar oss iväg!
Snacka om att röra runt i en myrstack, vi kastar oss över ett litet staket och får naturligtvis hälften av krogen efter oss.
Mogens har ju sina gympa dojer på sig så han får upp farten ganska omgående,
men jag min idiot har ju dom förhatliga hala lofersen på mig.
Så när han tar ett steg får jag ta fyra.
Men jag är ju nu riktigt rädd, så benen går som trummpinnar på mig, och jag är nästan ikapp.
När Mogens bestämmer sig för att ta en tvärgata, jag hakar på men inte mina fötter.
Utan dom forsätter rakt in i en ute servering, där dom lyckas med konststycket att riva ett bord med massor av sprit på och folk omkring. En så kallad strike.
Jag är uppe på benen och om Mogens innan all sprit och allt folk landat på backen.
Nu är jag jävligt rädd.
Nu har vi inte bara tjyvar, banditer och horor efter oss utan en hel uteservering sluter sig till lynchmobben.
-Va fan ska vi göra nu?
- och vart ska vi ta vägen?

Nu visar det sig att vi rusat rätt in i ett litet tivoli, så för våra sista slantar så bestämmer vi oss för att smita in på Parisehjulet,
Så där sitter vi nu.
Två stycken rädda och lindrigt nyktra sjömän, åker varv på varv.
Och ser lynchmobben fara runt som osaliga andar i jakten på oss.
Efter en stund så lugnar allt ner sig och vi kan börja att smyga oss ombord.
Nu skulle han få kock jäveln!
Bara skita i oss.
Han hade säkert somnat på fyllan och låtit oss klara oss själva.
Stryk skulle han ha och stryk skulle han få.
När vi kommer ombord så är kocken upplöst i atomer.
Han finns helt enkelt inte ombord.
Så det var bara för oss att törna in.
En timme senare vaknar vi av ett jävla liv.
Kocken är tillbaka och totalt sönderslagen.
Han hade precis kommit upp på bargatan när vi la iväg som galningar.
Så han fick ta allt skit.
Dom robbade honom på rubbet!
Klocka, nycklar och pengar och så fick han sig en rejäl omgång på köpet.
Han hade varit ombord lite längre, käkat några mackor då han visste att det inte gick någon större nöd på oss.
Och så hamnar han i värsta mobben.
Det tog fem dagar innan värsta skadorna läkt och tre veckor innan han pratade med oss.

Jag tyckte nog att han var lite kinkig.

En resa i fördärvet.

Ämenvafan.

Min bror sa till mig för ett tag sen:

- Se upp när du börjar att få flyt, ett tu tre så ligger det en jätte sten runt kurvan och bara väntar på dig

Tyvärr så verkar det som han har rätt.

För flyt hade jag precis börjat få, när det sket sig som vanligt.

Jag måste avliva bilen!

Och bilen behöver jag för att kunna ta mig till mitt nya arbete.

Bilen behöver jag för att kunna leva där jag gör.

Så man kan väl säga att den är ganska viktig.

Så nu vet jag inte riktig vad jag skall göra?

Jag bor bra.

Jag har en bra kvinna.

Jag trivs med livet.

jag har ett bra jobb. (om jag får till det)

Jag är lycklig.

Men när jag känner att det inte går som jag vill så blir jag fundersam.

Är det värt det?

Vad ska jag göra?

Och hur ska jag göra?

Sen den här jävla inbyggda flykt impulsen!

Hade funderingar på att inrätta mig i ledet igen.

Ta fatt i mitt liv, räta ut en massa frågetecken.

Bli "svenne" igen.

Men nu vete fan!

Katastrofernas konung!

Veckorna som gått har har skakat mina vallar.

Där har ingått allt från fästingar på "snorren" till vilt skenande husvagnar och rena grannfejder.
Vad är det nu som hänt?
Enkelt!

Jag vaknade en av dom sista nätterna i min "termos" med en fruktansvärd klåda i underlivet,(nu har ju jag i och försig alltid någon slags klåda där) men den här var helt ny.
Upp och skutta mitt i natten, bara för att konstatera att jag har fått en fästing rätt på "snorren", så halvblind och mitt i natten så sitter jag där och pillar, med en pinsett jag hittade.

Kan berätta att det inte gick så bra!

Fästingen försvann och ett stort kött stycke av mitt organ.
Inte kul inte.



Sen var det de här med den skenande husvagnen.
Eftersom vi nu har flyttat till hus, så tyckte jag att det var läge att flytta ner "termosen" till tomten.
Så jag fyllde den med allt jag ägde (ville ju göra flytten lätt)
Och så bar det iväg.
Och allt gick bra.
Tills vi var framme.
Då började cirkusen igen, efter som det är brant och jävligt ner till platsen jag skulle ställa vagnen, så insåg jag att det aldrig skulle gå att få ner den med bilen.
Så då var det bara att ta fram grävmaskinen (har en kvar "glömd" på tomten).
Kopplade ihop den med en gammal stropp som jag hade liggandes.
Så var det dax.
Allt gick bra första 5 metrarna, sen sa det bara brak.
Stroppen gick av!
Så helt plötsligt så fick vagnen eget liv.

Nu skall man vara jävligt medveten om att det är brant där jag bor och att vattnet bara ligger ett par tio meter bort.

Och nu ställs jag inför tre alternativ.

1. Vagnen tar vägen genom vår veranda, ut på bryggan, genom båten och ut i sjön.

2. Vagnen svänger lite till vänster rätt genom grannens häck, in genom deras brygg hus, ut på deras brygga och ut i sjön.

3. Vagnen svänger ytterligare lite till vänster passerar genom grannens häck, rätt genom deras drivhus (model större) över några land och sen rätt ut i sjön.

Inte kul inte!

Som tur är så är min värd Martin med.
Han kastar ifrån sig sitt barn, rusar efter vagnen och lyckas på något outgrundligt vis få den att svänga mycket åt vänster.
Vilket får konsekvensen att det tar stopp.

Tvärstopp!

Mot ett träd, så nu har jag en "termos" som är bucklig, sönderslagen och näst intill förstörd.

Men inte blöt, absolut inte blöt.

Grannfejden då?
Grannen intill fick spel på att jag hade satt upp solcellslampor på servituts vägen, "det hade minsan varit mörkt på den här vägen så länge han kunde minnas och så skulle det förbli"
Så gubbfan samlar ihop mina lampor och lägger dom i en hög på min uppfart.
Sorry gubbjävel, fel sjömansgosse och fel dag.
Säkring gick på mig igen.
Rusar över till honom, sliter upp dörren och förklarar för honom att det nog var det dummaste han gjort, (bärsärken i mig hade tagit över) och vad jag var kapabel att göra med trångsynta människor.
Det gjorde tydligen resultat, för i eftermiddags så var lamporna kvar.
Om det sen var utskällningen han fick eller det var så att han hade sett yxan jag slagit ner i vägen, vet ju inte jag.
Jag satt i alla fall ribban.

Och med min vanliga tur så har jag säker fått Borelia i "snorren"

Tjöta!

Har nu vid ett par tillfällen fått påpekande om att jag skall hänga ut min "nya" Kärlek och gärna med bild!
Varför det?
Hon har väl inget med min blogg att göra?
Men en bild kan ju jag alltid sätta in.

Idioter!


Nåväl glasögonen bär jag nu igen, efter 14 dagars frånvaro!
Har varit en spännande upplevelse att vara nästan blind.
Fast jag vet inte om det har blivit bättre, nu med glasögon menar jag.
Har för första gången i mitt liv skaffat mig aggressiva (progressiva) glasögon.
(och det är värsta knaset)
Tar dubbelsteg och är tvungen att skaffa mig ett helt nytt rörelse schema Vilket gör mig aggressiv i alla fall, så man kan väl säga att jag är måttligt road.
Sen ska jag faktiskt flytta, har hyrt en stuga nere vid havet, om man nu kan kalla saltsjön för hav? 5 m till sjön och ett kanon läge.
Där ska jag och min vän bosätta oss ett tag, så får vi se vad som händer.
Spanien ligger ju kvar och just nu så trivs jag av bara satan, liksom mitt i livet och räkmacka.
Hur jävla svårt kan det vara?
Så på Fredag flyttar vi, vill säga om inget oförutsett inträffar.
"ta i träd"
Föresten, kråkorna är kvar. ännu jävligare en någonsin.
Får väl flytta på natten eller när nu kråkorna sover.
Den som står stadigt med bägge fötterna på jorden.
Tar sig aldrig framåt.

Snor larmad!

Tror tamefan att världen håller på att gå under, eller åtminstone min närmast värld.
Folk blir ju helt galna när dom får sprit i sig, gör saker som man aldrig skulle göra i vanliga fall.
Är man sen lite "betuttad" så blir det hela inte enklare.
Men naturligtvis så finns det undantag (oftast kvinnor).
Ta till exempel min vän Åsa (och hennes alter ego Barbro), dom gör i och för sig konstiga saker, men dom gör det ändå med någon slags fines.
Ta till exempel när dom försvann med snöplogen, i ett snömoln och med hela trottoaren.
Och nu går ryktet om att hon farit iväg med en tung bärgare.
Snyggt Barbro, snyggt!
Klass på den.

Kråkor.
Dom är tillbaka nu, mina kråkor.
Båt zigenarna har förhalat 200 meter och kråkorna är helt förtvivlade.
Dom hittar ju inte hem!
Så nu är dom tillbaka uppe hos mig.
Och med sig har dom ett nytt tillskott, som jag har valt att kalla Doris-Marianne.
Tror att hon är fram avlad av en incestuös förbindelse mellan Glenn och Git.
Hon är verkligen ett hår av hin.
Hon haltar runt min termos, liten och ynklig.
Jag får ju naturligtvis ångest och rusar ut för att at hand om henne.
(tror ni att jag kommer ihåg att stänga dörren?)
Hon håller sig precis på behörigt avstånd från mig, med vingen släpandes i backen.
Så där far jag runt, vilt lockandes på den skadeskjutna kråkan, medans hennes bröder och mor "robbar" skiten av mig.
När dom är klara så lättar hon med ett glatt leende upp på taket, garvar med sina bröder och mor och försvinner ut i natten.
Jag är blåst!
Och min termos är i kaos.
Nu är det krig.

Tack så jävla mycket

Nu börjar jag bli riktigt trött, så där enda in i märgen.
Jag hade bestämt mig för att inte köra bil pga att jag inte ser.
Men på något jävla vis så blir jag in lurad i det, köra bil alltså.
Jag skulle ju bara en bit och på en väg som jag kände till.
Och inte var det rusningstrafik heller.
Jag är ju naturligtvis övertygad om att det ska gå bra.
Men tji vad det sket sig!
Höll på att smälla på rot.
Galen tant kör nästan på mig bakifrån.
Faktiskt en nära döden upplevelse, är till och med tvungen och stanna lite då jag fick skak ben.
Tar mig dit jag ska och inser ganska snabbt att här kan jag inget göra så det var bara att åka hem igen.
Så när jag väl lyckas att ta mig ut på vägen så finns det ingen bil att följa,
så jag tar det bara varligt.
Vilket innebär att Polisen kommer, stoppar mig och undrar om jag är på fyllan.
- skulle jag vara det?
- näe men du kör sakta och vingligt.
( nu hade jag inte större lust att anförtro dom att jag var näst intill blind)
Så jag drog till med att jag satt i egna tankar och att det inte var någon trafik.
Nu slår hela rättsapparaten igång.

Så jag fick börja med att blåsa, och där kammade dom noll.
Sen var det de här med körkortet, vilket jag naturligtvis har men inte med mig.
Och någon annat leg har jag inte.
Nu tyckte en av herrarna poliser att det bara var att följa med till stationen.
Jälaskitba!
Men dom tyckte i alla fall att jag kunde uppge mitt person nummer.
"fine" Tycker jag och uppger mitt Svenska person nummer.
Och svaret kom ju som ett brev på posten
- Du finns ju inte!
Jaha nu var vi där igen, jag finns ju inte i Sverige.
Så efter mycket om och men så får jag fram mitt EU nummer, och det fungerar bättre där finns jag! Men då ska jag ju inte vara här utan i Spanien.
Ytterligare en halv timmes trassel att reda ut det hela.
Där dom bland annat är inne och slår i massa register mm.
Plus att jag var tvungen och säga att jag var och hälsade på min lever bytta bror .
(jaha så blev han inblandad också)

Blev efter ca 45 minuters trassel iväg släppt med ett argt pekfinger i örat,
Och tillsägelsen att så fort som möjligt infinna mig på Täby polis station för att visa upp mitt körkort.

Ska det verkligen vara på det här viset?

Idiot

Tror faktiskt att jag är en sådan, idiot alltså.
Eller så har jag bara gått på den igen.
Trodde att jag idag skulle sitta här med mina nya glasögon.
Eller åtminstone varit på jobbet med mina nya ögon.
Men naturligtvis har inte det blivit så.
Sitter hemma utan glasögon och arbete.

Min chef sa att i början på veckan att jag skulle få mina pengar, så att jag kan hämta ut mina glasögon.
Vilket jag naturligtvis inte fick.
Han sa även att jag skulle ha arbete idag.
Vilket jag naturligtvis inte har.
Så vad har jag då nu?
Jo.
En tv som jag kan lyssna på, en bok jag inte kan läsa och inte törs jag gå ut heller, då det finns så mycket människor där ute som jag av misstag missar att hälsa på.
Nu inväntar jag mörkret!
Ty i mörkret är alla katter grå!

Blind like a bat.

Jälaskitba!
Nu har det hänt, det som inte fick hända.
Har slagit sönder mina glasögon, dom små rackarna gick i tusen bitar.
Så nu ser jag inte ett skit!
Satt under ett hus och skulle gjuta, när huvudet får närkontakt med en golv bjälke, glasögonen for all världens väg och jag efter.
Med konsekvensen att jag naturligtvis sätter ner knäskålen rätt på dem.
Där gick 9700 rätt åt helvete!
Blev bara skit av dom.
Så hela dagen har jag liksom bara famlat mig fram.
Med en förstående chef och likaså arbetskamrater har det fungerat.
Men dagens höjdpunkt var ändå när jag skulle försöka ta mig hem.
(just sporten blindkörning är ingen favorit)
Utan glasögon ser jag max 6 meter, och jag skulle ge mig ut i middags rusningen
(inget kul! jag lovar)
Sen ser ju jag inte på nära håll heller.
Men jag var ju lugn och trygg, ty min chef skulle ju köra före och bana väg.
Så vi kastar oss ut i trafiken.
Så vad händer?
"Husse" får ett telefonsamtal, vilket gör att han totalt glömmer bort mig.
Så honom ser jag försvinna i horisonten på ett ögonblick.
Jälaskitba!
Lämnad ensam och halvblind, hur fan ska det här gå?
Men det var bara att bita i det sura äpplet och försöka så gott det nu gick.
(att kasta sig ut genom dörren med en blindkäpp var bara att glömma)
Så resan Åkersberga - Waxholm gick sakta, till och med jävligt sakta.
Såg ju för fan inte ens hastighetsmätaren.
Så när kön bakom började tuta var det bara att öka takten.
Så jag for hela vägen till Waxholm med en karavan av vilt tutande med trafikanter.
Väntade bara på att polisen skulle dyka upp och ta mig av vägen.
Och vad skulle jag säga till dom?
- Jag är blind men gillar att köra bil.
Funkar nog inte.
Efter mycket om och men tar jag mig hem.
Sen tillbringade jag säker en timme med att raggla runt i Waxholm vilt hälsandes på allt och alla. (det kunde ju vara någon jag kände)

I morgon skall jag till optikern och hämta ut mina nya glasögon.
Kanske skulle jag beställa ett par reserv glasögon?

"Mutter"

Sur-kukar och bitter-fittor har jag verkligen svårt för.
Människor som kan såra med bara en gest eller ett förfluget ord.
Bara braka på med storstövlarna, utan någon som helst tanke på vad dom säger eller gör.
Tror ändå att sur-kukarna är värst, jag menar, tänk själv hur det skulle vara att släpa runt sitt organ i gruset och med jämna mellanrum trampa sig själv på förhuden (i och för sig så finns det nog ingen man som blir glad av det)
Bittra människor som spyr sin galla över folk, mentalt, bildligt och skriftlig.
Undrar vad dom får ut av det?
Eller frågan kanske ska vara, hur orkar dom?

Eller bitter-fittorna, oftast gamla tanter satta på undantag.
Ensamma och "missförstådda" gör dom allt för att ställa till det för andra.
Ser oftast till att det går riktigt åt helvete för vanligt folk.
(medans dom står garvandes vid sidan om)
Jag vet inte riktigt hur man ska kunna köpa att dom har mens, PMS eller något liknande.
Ska det på något sätt rättfärdiga det hela?
Är det något som vi måste köpa?
Undrar bara vad dom får ut av det?
Eller frågan kanske ska vara, hur orkar dom?

Näe, ni är inte mina vänner!
Så ni kan dra åt helvete och aldrig komma tillbaka!

Semester

Har jag definitivt inte. Inte heller ledigt.
Men jag har lite kramp, skrivkramp alltså.
Massa tankar som rusar runt i huvudet men inget som kommer ut.
Har egentligen en massa att skriva om men det blir liksom "snuttifierat,"
Var till exempel på Badholmen i helgen, nykter! Bara det var en upplevelse.
Man ser saker och ting på ett helt annat sätt då.
Men att skriva om vilt krökande och kopulerande människor tycker inte jag är så kul.
Eller alla intriger som florerar här på ön,(det är en liten värld vi lever i)
dom skiter jag också i, så länge jag själv inte blir inblandad.
Eller så skulle jag kunna skriva om min "hale" chef, om allt "knas" han ser till att jag blir inblandad i.
Men jag väljer att inte göra det.

Fick en kommentar på ett av mina inlägg där någon skrev att jag borde skriva om mina äventyr mellan lakanen med gifta kvinnor!

Tror du att jag är dum på riktigt?

Jag väljer själv vilka jag "hänger" ut i min blogg
Skulle aldrig kunna tänka mig att skriva om just det.
Jag har ett bra liv!
Och vill att det så ska förbli.
Har ingen lust med att ha en massa "äkta" män väntandes runt husknuten.

Annars så rullar livet så sakta på, tänderna är snart klara.
Ögonen har jag snart råd med att hämta ut.
Och så ska jag dra till Oslo på onsdag för att titta på Madonna.
(har aldrig varit något fan, men jag tror det kan bli kul)
Men jag får i alla fall lite tid att umgås med min Norska vän.
Föresten, du min Norska vän! Jag vill att du ska veta en sak.

Jag är ju sjöman, och som en sådan så har jag en sak att tillägga.

"Jag kommer när jag kan och går när jag måste"

Eller varför inte bara säga!

"det är omöjligt att älska och vara förnuftig på samma gång"