Blind like a bat.

Jälaskitba!
Nu har det hänt, det som inte fick hända.
Har slagit sönder mina glasögon, dom små rackarna gick i tusen bitar.
Så nu ser jag inte ett skit!
Satt under ett hus och skulle gjuta, när huvudet får närkontakt med en golv bjälke, glasögonen for all världens väg och jag efter.
Med konsekvensen att jag naturligtvis sätter ner knäskålen rätt på dem.
Där gick 9700 rätt åt helvete!
Blev bara skit av dom.
Så hela dagen har jag liksom bara famlat mig fram.
Med en förstående chef och likaså arbetskamrater har det fungerat.
Men dagens höjdpunkt var ändå när jag skulle försöka ta mig hem.
(just sporten blindkörning är ingen favorit)
Utan glasögon ser jag max 6 meter, och jag skulle ge mig ut i middags rusningen
(inget kul! jag lovar)
Sen ser ju jag inte på nära håll heller.
Men jag var ju lugn och trygg, ty min chef skulle ju köra före och bana väg.
Så vi kastar oss ut i trafiken.
Så vad händer?
"Husse" får ett telefonsamtal, vilket gör att han totalt glömmer bort mig.
Så honom ser jag försvinna i horisonten på ett ögonblick.
Jälaskitba!
Lämnad ensam och halvblind, hur fan ska det här gå?
Men det var bara att bita i det sura äpplet och försöka så gott det nu gick.
(att kasta sig ut genom dörren med en blindkäpp var bara att glömma)
Så resan Åkersberga - Waxholm gick sakta, till och med jävligt sakta.
Såg ju för fan inte ens hastighetsmätaren.
Så när kön bakom började tuta var det bara att öka takten.
Så jag for hela vägen till Waxholm med en karavan av vilt tutande med trafikanter.
Väntade bara på att polisen skulle dyka upp och ta mig av vägen.
Och vad skulle jag säga till dom?
- Jag är blind men gillar att köra bil.
Funkar nog inte.
Efter mycket om och men tar jag mig hem.
Sen tillbringade jag säker en timme med att raggla runt i Waxholm vilt hälsandes på allt och alla. (det kunde ju vara någon jag kände)

I morgon skall jag till optikern och hämta ut mina nya glasögon.
Kanske skulle jag beställa ett par reserv glasögon?