Tjöta!

Har nu vid ett par tillfällen fått påpekande om att jag skall hänga ut min "nya" Kärlek och gärna med bild!
Varför det?
Hon har väl inget med min blogg att göra?
Men en bild kan ju jag alltid sätta in.

Idioter!


Nåväl glasögonen bär jag nu igen, efter 14 dagars frånvaro!
Har varit en spännande upplevelse att vara nästan blind.
Fast jag vet inte om det har blivit bättre, nu med glasögon menar jag.
Har för första gången i mitt liv skaffat mig aggressiva (progressiva) glasögon.
(och det är värsta knaset)
Tar dubbelsteg och är tvungen att skaffa mig ett helt nytt rörelse schema Vilket gör mig aggressiv i alla fall, så man kan väl säga att jag är måttligt road.
Sen ska jag faktiskt flytta, har hyrt en stuga nere vid havet, om man nu kan kalla saltsjön för hav? 5 m till sjön och ett kanon läge.
Där ska jag och min vän bosätta oss ett tag, så får vi se vad som händer.
Spanien ligger ju kvar och just nu så trivs jag av bara satan, liksom mitt i livet och räkmacka.
Hur jävla svårt kan det vara?
Så på Fredag flyttar vi, vill säga om inget oförutsett inträffar.
"ta i träd"
Föresten, kråkorna är kvar. ännu jävligare en någonsin.
Får väl flytta på natten eller när nu kråkorna sover.
Den som står stadigt med bägge fötterna på jorden.
Tar sig aldrig framåt.

Snor larmad!

Tror tamefan att världen håller på att gå under, eller åtminstone min närmast värld.
Folk blir ju helt galna när dom får sprit i sig, gör saker som man aldrig skulle göra i vanliga fall.
Är man sen lite "betuttad" så blir det hela inte enklare.
Men naturligtvis så finns det undantag (oftast kvinnor).
Ta till exempel min vän Åsa (och hennes alter ego Barbro), dom gör i och för sig konstiga saker, men dom gör det ändå med någon slags fines.
Ta till exempel när dom försvann med snöplogen, i ett snömoln och med hela trottoaren.
Och nu går ryktet om att hon farit iväg med en tung bärgare.
Snyggt Barbro, snyggt!
Klass på den.

Kråkor.
Dom är tillbaka nu, mina kråkor.
Båt zigenarna har förhalat 200 meter och kråkorna är helt förtvivlade.
Dom hittar ju inte hem!
Så nu är dom tillbaka uppe hos mig.
Och med sig har dom ett nytt tillskott, som jag har valt att kalla Doris-Marianne.
Tror att hon är fram avlad av en incestuös förbindelse mellan Glenn och Git.
Hon är verkligen ett hår av hin.
Hon haltar runt min termos, liten och ynklig.
Jag får ju naturligtvis ångest och rusar ut för att at hand om henne.
(tror ni att jag kommer ihåg att stänga dörren?)
Hon håller sig precis på behörigt avstånd från mig, med vingen släpandes i backen.
Så där far jag runt, vilt lockandes på den skadeskjutna kråkan, medans hennes bröder och mor "robbar" skiten av mig.
När dom är klara så lättar hon med ett glatt leende upp på taket, garvar med sina bröder och mor och försvinner ut i natten.
Jag är blåst!
Och min termos är i kaos.
Nu är det krig.

Tack så jävla mycket

Nu börjar jag bli riktigt trött, så där enda in i märgen.
Jag hade bestämt mig för att inte köra bil pga att jag inte ser.
Men på något jävla vis så blir jag in lurad i det, köra bil alltså.
Jag skulle ju bara en bit och på en väg som jag kände till.
Och inte var det rusningstrafik heller.
Jag är ju naturligtvis övertygad om att det ska gå bra.
Men tji vad det sket sig!
Höll på att smälla på rot.
Galen tant kör nästan på mig bakifrån.
Faktiskt en nära döden upplevelse, är till och med tvungen och stanna lite då jag fick skak ben.
Tar mig dit jag ska och inser ganska snabbt att här kan jag inget göra så det var bara att åka hem igen.
Så när jag väl lyckas att ta mig ut på vägen så finns det ingen bil att följa,
så jag tar det bara varligt.
Vilket innebär att Polisen kommer, stoppar mig och undrar om jag är på fyllan.
- skulle jag vara det?
- näe men du kör sakta och vingligt.
( nu hade jag inte större lust att anförtro dom att jag var näst intill blind)
Så jag drog till med att jag satt i egna tankar och att det inte var någon trafik.
Nu slår hela rättsapparaten igång.

Så jag fick börja med att blåsa, och där kammade dom noll.
Sen var det de här med körkortet, vilket jag naturligtvis har men inte med mig.
Och någon annat leg har jag inte.
Nu tyckte en av herrarna poliser att det bara var att följa med till stationen.
Jälaskitba!
Men dom tyckte i alla fall att jag kunde uppge mitt person nummer.
"fine" Tycker jag och uppger mitt Svenska person nummer.
Och svaret kom ju som ett brev på posten
- Du finns ju inte!
Jaha nu var vi där igen, jag finns ju inte i Sverige.
Så efter mycket om och men så får jag fram mitt EU nummer, och det fungerar bättre där finns jag! Men då ska jag ju inte vara här utan i Spanien.
Ytterligare en halv timmes trassel att reda ut det hela.
Där dom bland annat är inne och slår i massa register mm.
Plus att jag var tvungen och säga att jag var och hälsade på min lever bytta bror .
(jaha så blev han inblandad också)

Blev efter ca 45 minuters trassel iväg släppt med ett argt pekfinger i örat,
Och tillsägelsen att så fort som möjligt infinna mig på Täby polis station för att visa upp mitt körkort.

Ska det verkligen vara på det här viset?

Idiot

Tror faktiskt att jag är en sådan, idiot alltså.
Eller så har jag bara gått på den igen.
Trodde att jag idag skulle sitta här med mina nya glasögon.
Eller åtminstone varit på jobbet med mina nya ögon.
Men naturligtvis har inte det blivit så.
Sitter hemma utan glasögon och arbete.

Min chef sa att i början på veckan att jag skulle få mina pengar, så att jag kan hämta ut mina glasögon.
Vilket jag naturligtvis inte fick.
Han sa även att jag skulle ha arbete idag.
Vilket jag naturligtvis inte har.
Så vad har jag då nu?
Jo.
En tv som jag kan lyssna på, en bok jag inte kan läsa och inte törs jag gå ut heller, då det finns så mycket människor där ute som jag av misstag missar att hälsa på.
Nu inväntar jag mörkret!
Ty i mörkret är alla katter grå!

Blind like a bat.

Jälaskitba!
Nu har det hänt, det som inte fick hända.
Har slagit sönder mina glasögon, dom små rackarna gick i tusen bitar.
Så nu ser jag inte ett skit!
Satt under ett hus och skulle gjuta, när huvudet får närkontakt med en golv bjälke, glasögonen for all världens väg och jag efter.
Med konsekvensen att jag naturligtvis sätter ner knäskålen rätt på dem.
Där gick 9700 rätt åt helvete!
Blev bara skit av dom.
Så hela dagen har jag liksom bara famlat mig fram.
Med en förstående chef och likaså arbetskamrater har det fungerat.
Men dagens höjdpunkt var ändå när jag skulle försöka ta mig hem.
(just sporten blindkörning är ingen favorit)
Utan glasögon ser jag max 6 meter, och jag skulle ge mig ut i middags rusningen
(inget kul! jag lovar)
Sen ser ju jag inte på nära håll heller.
Men jag var ju lugn och trygg, ty min chef skulle ju köra före och bana väg.
Så vi kastar oss ut i trafiken.
Så vad händer?
"Husse" får ett telefonsamtal, vilket gör att han totalt glömmer bort mig.
Så honom ser jag försvinna i horisonten på ett ögonblick.
Jälaskitba!
Lämnad ensam och halvblind, hur fan ska det här gå?
Men det var bara att bita i det sura äpplet och försöka så gott det nu gick.
(att kasta sig ut genom dörren med en blindkäpp var bara att glömma)
Så resan Åkersberga - Waxholm gick sakta, till och med jävligt sakta.
Såg ju för fan inte ens hastighetsmätaren.
Så när kön bakom började tuta var det bara att öka takten.
Så jag for hela vägen till Waxholm med en karavan av vilt tutande med trafikanter.
Väntade bara på att polisen skulle dyka upp och ta mig av vägen.
Och vad skulle jag säga till dom?
- Jag är blind men gillar att köra bil.
Funkar nog inte.
Efter mycket om och men tar jag mig hem.
Sen tillbringade jag säker en timme med att raggla runt i Waxholm vilt hälsandes på allt och alla. (det kunde ju vara någon jag kände)

I morgon skall jag till optikern och hämta ut mina nya glasögon.
Kanske skulle jag beställa ett par reserv glasögon?

"Mutter"

Sur-kukar och bitter-fittor har jag verkligen svårt för.
Människor som kan såra med bara en gest eller ett förfluget ord.
Bara braka på med storstövlarna, utan någon som helst tanke på vad dom säger eller gör.
Tror ändå att sur-kukarna är värst, jag menar, tänk själv hur det skulle vara att släpa runt sitt organ i gruset och med jämna mellanrum trampa sig själv på förhuden (i och för sig så finns det nog ingen man som blir glad av det)
Bittra människor som spyr sin galla över folk, mentalt, bildligt och skriftlig.
Undrar vad dom får ut av det?
Eller frågan kanske ska vara, hur orkar dom?

Eller bitter-fittorna, oftast gamla tanter satta på undantag.
Ensamma och "missförstådda" gör dom allt för att ställa till det för andra.
Ser oftast till att det går riktigt åt helvete för vanligt folk.
(medans dom står garvandes vid sidan om)
Jag vet inte riktigt hur man ska kunna köpa att dom har mens, PMS eller något liknande.
Ska det på något sätt rättfärdiga det hela?
Är det något som vi måste köpa?
Undrar bara vad dom får ut av det?
Eller frågan kanske ska vara, hur orkar dom?

Näe, ni är inte mina vänner!
Så ni kan dra åt helvete och aldrig komma tillbaka!