Sprit.

Det här med sprit är inte riktigt min grej.
Jodå, vin och öl går bra.
Men sprit.
Icke!
Jag blir totalt förvandlad.
Blir en dräglande, rabbiat och otrevlig människa.
Tyvärr så går det här ut över min omgivning.
Säger och gör saker som jag aldrig skulle göra i vanliga fall.
Och fort går det också.
Går från att vara en social och trevlig till ett dräglande kronvrak på en nanosekund.
Är som om man bara drar ur strömmen.
Ska jag sen försöka att ta mig hem så slutar det i garanterat minst ett dik-dyk.
I helgen så lyckades jag med två.
Sista gången så tänkte jag faktiskt ligga kvar.
Men insåg med dom sista spillrorna av mitt intelekt att ingen skulle hitta mig bland buskarna, och att jag förmodligen skulle frysa ihjäl där jag låg.
Och eftersom jag hade uppfört mig som ett svin så skulle ingen heller leta efter mig.
Så det var bara att forsätta att krypa hem!
Sen blir jag riktigt riktigt sjuk ett par dagar efter ett större sprit intag
Både fysiskt och psykiskt.
Tar ett par dagar innan jag är på banan igen.
Men idag så står jag i alla fall upp.
Och till er som var inblandade i mina svinaktigheter kan jag bara be om ursäkt.
Kan inte lova att det inte händer igen, men jag skall åt minstonde försöka.
Och till er som såg mig krypa hem kan jag bara säga att det är på det sättet jag går när jag är riktigt packad.

Skaru.....

Skaru dra?
Skaru lätta?
För i så fall så måste jag tänka om!
Så sa hon min Norska vän (som jag inte får skriva om) när hon läst min sista blogg.
Näe.
Jag ska inte dra och jag ska inte lätta.
Är bara lite less.
Jag glömmer bara bort hela tiden hur det är i Sverige.

Fick en förfrågan för ett par dagar sen om ett sjöjobb, jag sa instinktivt nej direkt.
Jag vill verkligen inte ut på sjön igen.
Känns som jag är klar med just den biten. (för tillfället)
Jag är faktiskt nöjd och belåten med vilket skit jobb som helst.
Bara jag får jobba.

Det är väl kanske just det som får mig att bli less.
Att jag för tillfället inte har något sådant.
Men jakten forsätter.

Har fått en "syfilis! attack igen så idag ryker håret!
Livet leker.

Säl-samt!

Det har varit lugnt och stilla i min vik länge nog nu.
Igår så förstod jag varför, det har dykt upp (säger man så?) en säl.
Han (eller hon) håller sakta men säkert på att äta sig igenom mitt fiskskafferi.
Till och med mörten går åt, visst är sälen vacker att glo på men ska den verkligen vara här inne?
Inne i min vik!
Kan väl i och för sig vara en rest av vad CD har lämnat kvar, som kråkorna.
Föresten så har Siv ätit sin sista fimp, hon stört dök på min veranda, bröt pannbenet sen var hela dagen förstörd.
Dom incestuösa bröderna har nu suttit och gråtit i dagarna tre.
Har inte haft jobb på två veckor nu.
Jävligt trist!
Får se vad som händer, men flykt impulsen har ökat.
Kommer med jämna mellanrum på varför jag flydde få två år sen.

Värk och bort längtan går hand i hand.
Och en sådan som jag är inte byggd för att gå ledig.
Det samlas en massa galenskap i mitt huvud när jag varit ledig för länge.
Näst intill självdestruktiva tankar.
Kanske jag bara ska "dynga" till riktigt ordentligt?
Får se vad som händer.
(men jag tror inte att det kommer något gott ur det här)
Näe, nu går jag och skallar en sten igen.

Bitter och introvert.

Nej,Jag hittar inte på, det som har skett har verkligen inträffat.
Och inte har jag lust att skriva om något gulligt, livet består till stor del av snor och avföring.

Nej, någon snuskpelle är jag inte heller, men jag forsätter att vara skeptisk till allt som är gulligt och rart.

Nej, jag super inte! Snarare tvärt om, och datorn är ny och fungerar, men inte mitt huvud.

Nej, jag har inte flyttat tillbaka till Spanien, även om suget finns där.

Men jag har varit i Norge och burit saker, och sen for jag hem och bar saker. Så nu har jag fått ont i "ondjävla" foten, vilket jag naturligtvis borde ha kommit ihåg men eftersom den har varit snäll en längre tid så glömde jag bort den. Med tanke på att det är åtta år sen jag stöp och krossade foten, och fick en diagnos som sa att jag aldrig mer skulle kunna gå på den utan krycka. Så är lite ont i foten en skit sak. Men den "tillfälliga" värken gör mig till en bitter och introvert människa. Men det går väl över? (fast jag förstår mig på mördare lite bättre) Foten blev ju naturligtvis inte bättre av att jag fick gå över ö-jäveln i går när min min bil tog sig själv av daga (vi har gått på lite överlevnads andning ett tag men nu är det slut)

Nu skall jag gå ut och skalla några stenar (utan hjälm!)

Ha en bra dag eller dra åt helvete!

Diverse blandat.

Lite kinkig.

När man som i mitt fall äter Penicellin så händer det saker i ens kropp.
Och hos mig har det hänt saker i min mage.
Så när jag sätter mig på muggen så kommer det ut något som är tunnare en vatten.
Så nu är jag inne på att skaffa någon slags vakuum mugg.
Eller så kanske jag bara ska tejpa en svart sopsäck runt min mage.
(så att det blir som någon slags kjol)
Och sen forsätta att tejpa när jag väl har satt mig.
Då jag inte vill att det här som nu kommer ut ur min mage skall sprida sig i resten av huset.
Eller ska jag kanske bygga mig någon slags astronaut mugg, för då blir ju garanterat allt kvar där det skall vara.
Nu finns det en viss fördel med det här.
Inte för mig, utan för min omgivning, man kan väl säga att man inte släpper väder hur som helst.
Det händer grejor då!


En ursäkt.

Är skyldig en kamrat en ursäkt. (även fast det var han som bäddade för det)
Min kamrat skickade mig sitt visitkort på telefonen.
Där stod Hale och hans telefon nummer.
Jag kände inte då mannen i fråga så väl då, så jag tänkte att han kanske kallade sig så (folk kallar sig så mycket konstiga saker nu för tiden)
Så Hale fick han heta, eller till och med den Hale.
Och det epitetet har nu hängt kvar i flera år.
Och tyvärr så har det spridit sig.
Fler och fler använder det.
Eftersom jag i min enfald har använt det om honom. (han kallade ju sig så)
Fick för ett par dagar sen ett mess från mannen ifråga där han undrade varför jag kallade honom så.
Så jag skickade ett tillbaka till honom, där jag ifråga satte hans mentala status.
Vadå jag kallar?
Det var ju du din idiot som kallade dig själv för det när du skickade mig dit visitkort!
Får blixt snabbt ett svar från honom, att han använder sig av Halebop, och att han inte på något vis har eller tänker kalla sig Hale, utan att det var tänkt som information till mig.
Ok, "fine" jag ber om ursäkt, ska aldrig mer kalla dig för den hale.
Vill säga, om du inte gör dig förtjänt av att bli kallad för just den hale.

Torsdagen den 1/10 kl 2230 -1 grad

Får ett telefonsamtal från min Norska vän (som jag inte får skriva om) att hon är på väg hem och ville bli hämtad nere vid färjan.
Vilket naturligtvis inte är något problem.
Nu hör det till saken att jag hade tagit en dusch och satt i morgonrocken.
Men jag tänkte att jag inte behövde byta om. (bilen blir ju snabbt varm)
Så jag sätter på mig flipp-floppsen och lättar för att hämta henne.
Halvvägs över ön får jag en idiot punktering.
Inser ganska omgående att någon hämtning blir det inte tal om.
Så det var bara att sätta igång att ringa vänner och bekanta.
Ingen kunde ställa upp och hjälpa mig, förutom min bror men han befann sig på Malta så det skulle ta lite tid innan han kom.
Så det var bara att ringa min Norska vän och förklara läget.
- Sorry, men du får faktiskt gå hem.
Så där befinner nu jag mig.
I flipp-flopps, morgonrock, läsglasögon och det är minusgrader ute.
Och att jag är tvungen att gå över halva ön i den här utstyrseln.
Och i o med att det är kallt ute så tar jag även på mig ett par hörselkåpor jag hade i bilen.
Så om det var någon som såg en vandringsman i Flipp-flops, morgonrock, läsglasögon, hörselkåpor traskandes i minusgrader så var det bara jag.
(fullt normal men rätt ovanlig)
Tog mig säkert 20 minuter att ta mig hem, tack och lov så mötte jag ingen.
Men rimmfrost hade jag i hela klockspelet!
Genomfrusen var det bara och kasta sig i duschen igen och efter det så packade jag in mig i allt vad varma filtar heter.
Efter ca en timme så kommer min Norska vän hem, måttligt road och imponerad.
Då hon fått gå sex kilometer i bitande kyla i högklackat och nylonstrumpor
Så vad kan jag säga?
Shit happens?

Femton år

Hade lite svårt att somna igår, låg och vred och vände på mig.
Kunde inte riktigt förstå vad det var som var på gång.
Men när jag vaknade på morgonen idag så hade det gått upp en talgdank för mig.
Visst jävlar, det är ju femton år sen Estonia gick under.
Det är ju inte så att jag går runt och tänker på det här dagligen.
Då dom döda rider snabbt (Wilhem Moberg).
Men idag så slog det hårt!
Tycker verkligen illa om årsdagar.
Konstigt nog så gick inte mina tankar direkt till mina föräldrar.
Utan till min vän Renne, som faktiskt klarade sig från färjan med livet i behåll och som sen kämpade i flera timmar på flotten.
När väl räddningen dök upp så orkade hon inte kämpa längre, utan gav upp och föll i från flotten.
Sen sågs inte hon något mer.

Femton år!

Har en god vän som sa till mig för många år sen
-Åke, livet är som en liten flaska brännvin. Det går åt fort, ingenting händer och i slutändan så blir man bara förbannad.

Dom här femton år har utan konkurrens varit dom tuffaste i mitt liv.
Allt har hänt.
Allt från krossade äktenskap och fötter, till rena glädjerusningar, vilda flykter och riktiga tvärbromsningar.

Jag undrar ibland över hur det skulle ha sett ut om det här med Estonia inte hade skett.
Skulle jag fortfarande varit gift?
Kanske bott kvar i tommtebo lyckan?
Fler barn kanske?
Men det är ju bara som att gråta över spilld mjölk (i mitt fall brännvin).
Och vem fan orkar det?
Jag har ett bra liv i dag och ångrar faktiskt inte så mycket.
Vare sig det gäller saker jag gjort och inte gjort.
Men det är kanske så i alla fall att livet är som en liten flaska brännvin.
Vad vet jag?

Undrar?

Filosoferar.

Undrar om mina grannar inte gjorde i rören idag? Jag har nu sett dom smyga runt här i buskarna ett par dagar nu, tisslat och tasslat. Men jag tror att det tog slut idag. För idag så dök det upp ett gäng motorcykel buren "ungdom" på besök. Och dom var ju naturligtvis tvungna att väsnas lite x-tra när dom körde över den nybyggda vägen som man bland annat tvistar om. Nu försvann grann kärringen från sin brygga så att stickorna rök. Och grann gubben började smyga bakom ner dragna gardiner. (vad är det för fel på folk?) Tror till och med att grann gubben stod och smög med en kamera när dom for. Tror inte att mina "färg glada" och mullrande vänner skulle uppskatta, om jag berättade det för dom. Så jag får tacka pojkarna för besöket och önska dom välkomna tillbaka. (tack för att ni mullrade tre gånger värre när ni for!)

Hela högra sidan i mitt ansikte har nu blivit en sådan där ringaren i Notre Dam puckel, svullet och jävligt ömt! Så vare sig jag vill eller inte så måste jag upp söka någon form av akut intag i morgon, annars så krakelerar väl hela skiten och ansiktet kantrar. Och just ansikts kantringar är inget som jag har någon större lust att hålla på med, då jag vet hur ont det gör.

Min norska vän (som jag inte får skriva om) dök upp och försvann på mindre än ett dygn, men det är alltid lika bra när hon är här.

Pojkarna på ön forsätter med sin boxnings match, fast den här helgen har det tydligen bara varit verbalt, att dom orkar? (vad är det för fel på folk?)