Resa mot okänt mål

DÖD!
Var den min termos, så jag tog ut den i skogen och lät avliva den!
Så nu är jag på väg igen, med full bil och ingenstans att ta vägen.
Nalle är dålig igen, hjärtat spökar.
Och Alva är ledsen och gråter.
Funderar på hur kul jag tycker det är att vara i Sverige.
Nils har jag inte hört av på ett par dagar,
men honom ringer jag när jag väl är på väg.
Väg, ja
Skall börja med att åka till Kapten Enok, god vän och överlevare.
Så med tandvärk och ett par alldeles försvaga glasögon skall jag
avverka 50 mil idag (måtte bara bilen hålla!)
Sen forsätter jag så sakta mot Waxholm och verkligheten.
Måste skaffa jobb och bostad.
Att sova och leva i bilen är inget jag ser fram mot!
Att jag sen är gul som en post cykel kan jag leva med.
Ska bli kul att träffa barn och gamla vänner.
Men sen?
Jag får se, brukar landa på fötterna.
Så återigen så klöser jag mig fast och åker med.
På den här resan som kallas livet.

Väl mött i världen.