Det här var nog en vecka som gick till historien.
Att smälla ihop sex stycken bloggar på en vecka.
Det var inte och leka med!
Men i och för sig så fuskade jag lite.
Förskrev en del, men ändå.
Och hon Carina Dahl är inte att leka med.
Hade ta mig fan åsikter om allt jag skrev.
Men i ärlighetens namn så gillade jag det!
Allt som gör att jag utvecklas som människa och skrivare, är kanon!
Så tack.
Tack Carina Dahl, för att du stod ut med mig.
Med allt mitt "tjorv" och med mina konstigheter.
Sen att du eller jag inte alltid var överens är nog något vi får leva med.
Fast jag kommer nog på ena eller andra sättet att hemsöka dig.
Om inte annat för att få din hjälp med min bok.
Och att utvecklas som skrivare.
Du kan hjälpa mig med allt det här som jag missat!
Typ subjekt o predikat (va fan det nu är? låter lite religiöst tycker jag)
Ska nu bara hämta andan lite, så ska jag forsätta med mina irrfärder.
Har mycket kvar att berätta, och mycket att uttrycka åsikter om.
Så orkar ni.
Så orkar jag.
Väl mött.
Och lev väl!
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Looking for the man in the moon
Waxholmsvägen en tidig morgon.
Nu var jag på väg igen, på väg dit eller på väg hem?
Var tvungen att stanna bilen en stund, gå ett varv runt den
medans jag tog mig en funderare.
- Vart var jag nu på väg?
Så var det!
På väg in till sjuhuset igen, dom hade återigen ringt och kallat in mig.
Fast den här gången gällde det inte min döfödda son, utan nu var det min hustru som höll att på att stryka med, skulle inte allt skit vara slut snart?
Bara för ett par dagar sen var jag en helt vanlig man, med arbete, hustru och en son på väg.
Och nu var jag en förvirrad och rädd man.
Som var på väg in till sin hustrus sjukbädd.
- Skulle hon också dö?
Satt mig i bilen igen och tänkte efter.
Hur gick det här till?
För tre dagar sen ringer hon. Hustrun och sa:
- Åke, det är något som är fel, jag mår inte bra.
Så vad säger man?
Naturligtvis
- åk in till sjukhuset, jag kommer så fort jag kan!
När jag väl kom dit, hade dom skickat hem henne, det var ju bara en liten infektion,
inget att oroa sig för.
Men tji vad det sket sig!
Dagen efter ger jag mig iväg till arbetet som vanligt, det var ju bara en infektion, inget att oroa sig för.
Så fram till klockan 3 var allt som vanligt, såg ju fram mot det här.
Graviditeten var så långt gången att jag till och med hade"gullat" med min förstfödde.
Min son!
När jag får detta förhatliga telefon samtal från sjukhuset.
- Åke, du måste komma hit, det är illa nu.
Så det var bara att sätta sig i bilen igen och åka till sjukhuset.
Där jag möts av beskedet, din son är död.
Dödad av det som dom kallade en liten infektion.
Så nu ligger alltså min son, död, i min hustrus mage.
- vad händer nu?
- vi måste sätta igång henne
- och vad betyder det?
- att det blir som en vanlig födsel.
Så där satt jag och fattade ingeting, satt och tittade på min nästan nersövda hustru, som nu skulle föda min döda son.
Och jag kunde inte göra något!
Så satt dom igång henne,det blev som en vanlig förlossning och jag var med.
Satt och tittade när dom tog ut min son, såg hans lilla ansikte, hans lilla snopp, den lilla, lilla killen
Hela tiden så hörde jag Titiyo i bakgrunden (har svårt än idag att lyssna på den låten)
Sen försvann dom med min hustru och min son.
Lämnade mig ensam, med mina tankar och min sorg.
Fan.
Jag var också med barn, jag var också gravid.
Men det sket man i, det var bara att åka hem.
Hem till ett tomt hus, och med ett huvud fullt med tankar.
Dagarna som kom var ett par av dom svåraste jag varit med om.
Jag förstod ju att man la allt krut på min hustru, alla undrade och frågade,
men ingen frågade hur jag mådde eller hur jag kände!
Jag var ju bara "pappan", jag höll inte på att stryka med.
Jag hade ju inte fött en dödfödd son
Just dom dagarna när ensamheten och sorgen var som störst.
Trodde att jag skulle bli tokig.
Men jag tog mig igenom detta själv!
Nu gick allt bra, min hustru överlevde.
Jag överlevde, lite sargad i själen.
Men jag överlevde.
Idag är jag pappa till två stycken underbara barn, som jag älskar över allt annat.
Men jag kan känna saknad efter min förstfödde, han, killen jag fick se men aldrig lära känna.
Lev väl.
Haveristen
Nu var jag på väg igen, på väg dit eller på väg hem?
Var tvungen att stanna bilen en stund, gå ett varv runt den
medans jag tog mig en funderare.
- Vart var jag nu på väg?
Så var det!
På väg in till sjuhuset igen, dom hade återigen ringt och kallat in mig.
Fast den här gången gällde det inte min döfödda son, utan nu var det min hustru som höll att på att stryka med, skulle inte allt skit vara slut snart?
Bara för ett par dagar sen var jag en helt vanlig man, med arbete, hustru och en son på väg.
Och nu var jag en förvirrad och rädd man.
Som var på väg in till sin hustrus sjukbädd.
- Skulle hon också dö?
Satt mig i bilen igen och tänkte efter.
Hur gick det här till?
För tre dagar sen ringer hon. Hustrun och sa:
- Åke, det är något som är fel, jag mår inte bra.
Så vad säger man?
Naturligtvis
- åk in till sjukhuset, jag kommer så fort jag kan!
När jag väl kom dit, hade dom skickat hem henne, det var ju bara en liten infektion,
inget att oroa sig för.
Men tji vad det sket sig!
Dagen efter ger jag mig iväg till arbetet som vanligt, det var ju bara en infektion, inget att oroa sig för.
Så fram till klockan 3 var allt som vanligt, såg ju fram mot det här.
Graviditeten var så långt gången att jag till och med hade"gullat" med min förstfödde.
Min son!
När jag får detta förhatliga telefon samtal från sjukhuset.
- Åke, du måste komma hit, det är illa nu.
Så det var bara att sätta sig i bilen igen och åka till sjukhuset.
Där jag möts av beskedet, din son är död.
Dödad av det som dom kallade en liten infektion.
Så nu ligger alltså min son, död, i min hustrus mage.
- vad händer nu?
- vi måste sätta igång henne
- och vad betyder det?
- att det blir som en vanlig födsel.
Så där satt jag och fattade ingeting, satt och tittade på min nästan nersövda hustru, som nu skulle föda min döda son.
Och jag kunde inte göra något!
Så satt dom igång henne,det blev som en vanlig förlossning och jag var med.
Satt och tittade när dom tog ut min son, såg hans lilla ansikte, hans lilla snopp, den lilla, lilla killen
Hela tiden så hörde jag Titiyo i bakgrunden (har svårt än idag att lyssna på den låten)
Sen försvann dom med min hustru och min son.
Lämnade mig ensam, med mina tankar och min sorg.
Fan.
Jag var också med barn, jag var också gravid.
Men det sket man i, det var bara att åka hem.
Hem till ett tomt hus, och med ett huvud fullt med tankar.
Dagarna som kom var ett par av dom svåraste jag varit med om.
Jag förstod ju att man la allt krut på min hustru, alla undrade och frågade,
men ingen frågade hur jag mådde eller hur jag kände!
Jag var ju bara "pappan", jag höll inte på att stryka med.
Jag hade ju inte fött en dödfödd son
Just dom dagarna när ensamheten och sorgen var som störst.
Trodde att jag skulle bli tokig.
Men jag tog mig igenom detta själv!
Nu gick allt bra, min hustru överlevde.
Jag överlevde, lite sargad i själen.
Men jag överlevde.
Idag är jag pappa till två stycken underbara barn, som jag älskar över allt annat.
Men jag kan känna saknad efter min förstfödde, han, killen jag fick se men aldrig lära känna.
Lev väl.
Haveristen
fredag 20 februari 2009
Jälaskitba
Jaha nu var det dax igen.
Har slagit mig sönder och samman igen.
Fast den här gången så gjorde jag nog det bara för att roa mig själv.
Stöp ner för en trappa, dunkade i huvet, ryggen och armbågen.
Så nu är jag tejpad och klistrad över hela kroppen.
Tror att det är Sverige som gör det här med mig
har varit så gott som skadefri det år som jag snart har varit borta.
Och så kommer jag tillbaka så händer det här!
Tror inte Moder Svea är så förtjust i mig.
Kanske faller det under avdelningen smällar man får ta?
Nog om det.
Från och med måndag skall jag alltså gästblogga hos Carina
http://www.carinadahl.com/
hade väl tänk skriva här också, men resan till Carina blev lång och tung.
Det dök upp minnen som jag trodde jag hade förlorat.
Känslor jag hade glömt bort.
Men kan jag leva med det så får ni väl göra det också.
Vill säga om ni orkar läsa
Annars så får jag väl önska er ett gott liv.
Vi hörs
Åke
Har slagit mig sönder och samman igen.
Fast den här gången så gjorde jag nog det bara för att roa mig själv.
Stöp ner för en trappa, dunkade i huvet, ryggen och armbågen.
Så nu är jag tejpad och klistrad över hela kroppen.
Tror att det är Sverige som gör det här med mig
har varit så gott som skadefri det år som jag snart har varit borta.
Och så kommer jag tillbaka så händer det här!
Tror inte Moder Svea är så förtjust i mig.
Kanske faller det under avdelningen smällar man får ta?
Nog om det.
Från och med måndag skall jag alltså gästblogga hos Carina
http://www.carinadahl.com/
hade väl tänk skriva här också, men resan till Carina blev lång och tung.
Det dök upp minnen som jag trodde jag hade förlorat.
Känslor jag hade glömt bort.
Men kan jag leva med det så får ni väl göra det också.
Vill säga om ni orkar läsa
Annars så får jag väl önska er ett gott liv.
Vi hörs
Åke
lördag 14 februari 2009
"Med lite hjälp av mina vänner"
Tak!
Har en förmåga att hamna på tak, hemma så satt jag gärna
naken på mitt tak!
Och hade förmånen att se över Gibraltar och Afrika.
Nu sitter jag på ett tak igen (inte naken..jävligt kallt!)
Och ser ut över Österlen och Bornholm,
Så jävla vackert!
Samma himmel, olika tak!
En gnistrand vacker stjärn himmel!
Det är lätt att leva!!
Nu till något helt annat:
Nästa vecka ska jag gäst blogga hos Carina.
http://www.carinadahl.com/
Så jag kommer inte att ha tid att skriva i min egen.
Men jag skulle vilja passa på att tacka mina sponsorer och mina häng u runtare!
Så jag tänkte namnge ett par av dom!
Börjar med mina sponsorer:
Marie P, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig! Tack vare dig så fick jag en chans att andas!
Bosse och Britt, Tack vare er så har jag kommit så här långt, vad skulle jag gjort utan er?
Hasse och "lilla mor violen", er är jag skyldig ett stort tack!
Andreas O, du gav av det lilla du hade!, Hoppas att du förstår vad det gav mig?
Åsa A, dig är jag också skyldig ett stort tack! om inte annat för att du är vacker och finns!
Det är sådan här människor som skapar mig och ger mig kraft!
Tack!!
Nu till ett par av mina häng u runtare:
Lojsan, tror du är mitt största fan! Du har och kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!
Maire P, Dig har jag aldrig träffat! Men jag tycker om att du läser vad jag skriver!
Tomas L, en förlåtande själ och en god vän!
Jimmy, "Bolek", håll i hatten snart är jag tillbaka!
Stefan E, "lillebror"
Måste även nämna min mentor Carina Dahl! Tack! Du gav mig mod att börja skriva!
Sen har jag naturligtvis mina barn, min bror och min svägerska plus alla mina andra vänner som jag inte nämnt!
Ni som känner er träffade! Sug i er!
Utan er fanns inte jag!
Så vad kan jag säga?
Förutom TACK!
PS jag är nog riktigt korkad!
Ni får stå ut med mig en vecka till!
Är först veckan därpå som jag ska till Carina!
Ska försöka få ihop lite till på min blogg, i veckan som kommer! DS
Har en förmåga att hamna på tak, hemma så satt jag gärna
naken på mitt tak!
Och hade förmånen att se över Gibraltar och Afrika.
Nu sitter jag på ett tak igen (inte naken..jävligt kallt!)
Och ser ut över Österlen och Bornholm,
Så jävla vackert!
Samma himmel, olika tak!
En gnistrand vacker stjärn himmel!
Det är lätt att leva!!
Nu till något helt annat:
Nästa vecka ska jag gäst blogga hos Carina.
http://www.carinadahl.com/
Så jag kommer inte att ha tid att skriva i min egen.
Men jag skulle vilja passa på att tacka mina sponsorer och mina häng u runtare!
Så jag tänkte namnge ett par av dom!
Börjar med mina sponsorer:
Marie P, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig! Tack vare dig så fick jag en chans att andas!
Bosse och Britt, Tack vare er så har jag kommit så här långt, vad skulle jag gjort utan er?
Hasse och "lilla mor violen", er är jag skyldig ett stort tack!
Andreas O, du gav av det lilla du hade!, Hoppas att du förstår vad det gav mig?
Åsa A, dig är jag också skyldig ett stort tack! om inte annat för att du är vacker och finns!
Det är sådan här människor som skapar mig och ger mig kraft!
Tack!!
Nu till ett par av mina häng u runtare:
Lojsan, tror du är mitt största fan! Du har och kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!
Maire P, Dig har jag aldrig träffat! Men jag tycker om att du läser vad jag skriver!
Tomas L, en förlåtande själ och en god vän!
Jimmy, "Bolek", håll i hatten snart är jag tillbaka!
Stefan E, "lillebror"
Måste även nämna min mentor Carina Dahl! Tack! Du gav mig mod att börja skriva!
Sen har jag naturligtvis mina barn, min bror och min svägerska plus alla mina andra vänner som jag inte nämnt!
Ni som känner er träffade! Sug i er!
Utan er fanns inte jag!
Så vad kan jag säga?
Förutom TACK!
PS jag är nog riktigt korkad!
Ni får stå ut med mig en vecka till!
Är först veckan därpå som jag ska till Carina!
Ska försöka få ihop lite till på min blogg, i veckan som kommer! DS
tisdag 10 februari 2009
Åke och hans termosar
Nej jag har inte försvunnit!!
Har bara fullt upp, håller på med att göra i ordning min "termos."
Måste ju ha någon stans att ta vägen när jag börjar röra mig norrut.
Vet faktiskt inte varför "termosar" blivit en sådan stor del av mitt liv.
Kan kanske bero på att det är någon slags hytt känsla i dessa bostäder!
För hytter har ju varit en stor del av mitt liv, hytter och båtar.
Och nu husvagnar! (man är nog inte klok!)
Den här var i riktigt rutten! Men nu börjar det likna något!
För att få tiden att gå, Så håller jag på att hjälpa mina goda vänner
Bosse och Britt.
Dom ska ha ett eller två rum renoverade i Hammenhögs gamla tingshus.
www.art-club.se
Ett jätte hus mitt på den Österlenska prärien!
Så det finns hur mycket som helst att göra, och lite till!
Jag samlar på husvagnar!
Dom på stora hus!
Inte nog med det så ska jag gäst blogga hos Carina Dahl
www.carinadahl.com
Ska producera sex stycken bloggar på runt en A4 styck!
så nu funderar jag bara på hur jag ska få timmarna att räcka till
Men går det så går det!
Men snart så är jag på väg igen.
visste inte bara att det skulle ta sådan lång tid att åka från Spanien!
Har bara fullt upp, håller på med att göra i ordning min "termos."
Måste ju ha någon stans att ta vägen när jag börjar röra mig norrut.
Vet faktiskt inte varför "termosar" blivit en sådan stor del av mitt liv.
Kan kanske bero på att det är någon slags hytt känsla i dessa bostäder!
För hytter har ju varit en stor del av mitt liv, hytter och båtar.
Och nu husvagnar! (man är nog inte klok!)
Den här var i riktigt rutten! Men nu börjar det likna något!
För att få tiden att gå, Så håller jag på att hjälpa mina goda vänner
Bosse och Britt.
Dom ska ha ett eller två rum renoverade i Hammenhögs gamla tingshus.
www.art-club.se
Ett jätte hus mitt på den Österlenska prärien!
Så det finns hur mycket som helst att göra, och lite till!
Jag samlar på husvagnar!
Dom på stora hus!
Inte nog med det så ska jag gäst blogga hos Carina Dahl
www.carinadahl.com
Ska producera sex stycken bloggar på runt en A4 styck!
så nu funderar jag bara på hur jag ska få timmarna att räcka till
Men går det så går det!
Men snart så är jag på väg igen.
visste inte bara att det skulle ta sådan lång tid att åka från Spanien!
onsdag 4 februari 2009
Censur!
Censur av all dess slag är något som jag verkligen inte tycker om!
Sen om det gäller bild, tal eller skrift.
Oavsett vad det är för media man använder så är det FEL!
Man utgår ju i allafall från att sk "vuxna" människor ska ha ett bättre förstånd!
Men det är kanske rädsla det handlar om eller svartsjuka!
Jag vet inte?
Men med tanke på allt som sker i världen och att vi lever i ett samhälle som hela tiden utvecklas så är hela tanken med censur helt absurd!
Kan kanske fungerat på 1500-talet, men nu?
År 2009 så försöker folk bestämma vad jag ska skriva, tänka och göra t om vilka människor jag ska ha kontakt med!
Nu får ni för faan kamma er!
Jag är 50 år jag gör vad jag vill!
Träffar vilka jag vill!
Umgås med vilka jag vill
Skriver vad jag vill!
Men jag måste ändå tacka er!
Det är ju tack vare er som jag ännu en gång fått något att skriva om!
Och ni som har barn.
Tänk bara på vilka slags värderingar ni skall föra vidare!
Sen om det gäller bild, tal eller skrift.
Oavsett vad det är för media man använder så är det FEL!
Man utgår ju i allafall från att sk "vuxna" människor ska ha ett bättre förstånd!
Men det är kanske rädsla det handlar om eller svartsjuka!
Jag vet inte?
Men med tanke på allt som sker i världen och att vi lever i ett samhälle som hela tiden utvecklas så är hela tanken med censur helt absurd!
Kan kanske fungerat på 1500-talet, men nu?
År 2009 så försöker folk bestämma vad jag ska skriva, tänka och göra t om vilka människor jag ska ha kontakt med!
Nu får ni för faan kamma er!
Jag är 50 år jag gör vad jag vill!
Träffar vilka jag vill!
Umgås med vilka jag vill
Skriver vad jag vill!
Men jag måste ändå tacka er!
Det är ju tack vare er som jag ännu en gång fått något att skriva om!
Och ni som har barn.
Tänk bara på vilka slags värderingar ni skall föra vidare!
tisdag 3 februari 2009
Villa Myrbacka
Full Storm!
Sitter nu på min kammare hos Bosse och Britt.
Hade lite svårt att somna igår, kontrasterna var för stora!
Bara för ett par dagar sen var jag hemma, varmt och skönt.
Och nu sitter jag alltså här!
Hela natten har stormen vräkt in över mitt fönster, har sett båtar passera i horisonten
och i fjärran ser jag ljusen från Bornholm.
Sitter på övervåningen på ett gammalt pensionat, och funderar på livet (sämre kan man ha det)
Och vad har jag då kommit fram till?
Jo!
Livet är riktigt bra!
Jo jag vet! Det är lätt att säga så, men lite svårare att genomföra!
Men nu sitter jag och stormtrivs!
Är alltså hos ett par av mina bästa vänner Bo och Britt, som även är ett par av mina "sponsorer"Vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte hade så mycket god goda vänner?
Sitter nu på min kammare hos Bosse och Britt.
Hade lite svårt att somna igår, kontrasterna var för stora!
Bara för ett par dagar sen var jag hemma, varmt och skönt.
Och nu sitter jag alltså här!
Hela natten har stormen vräkt in över mitt fönster, har sett båtar passera i horisonten
och i fjärran ser jag ljusen från Bornholm.
Sitter på övervåningen på ett gammalt pensionat, och funderar på livet (sämre kan man ha det)
Och vad har jag då kommit fram till?
Jo!
Livet är riktigt bra!
Jo jag vet! Det är lätt att säga så, men lite svårare att genomföra!
Men nu sitter jag och stormtrivs!
Är alltså hos ett par av mina bästa vänner Bo och Britt, som även är ett par av mina "sponsorer"Vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte hade så mycket god goda vänner?
Gå under kanske?
Men snart så forsättar jag mitt kors tåg. Så se upp Sverige!! nu kommer jag!
Sen jag började min resa för snart ett år sen så har allt förändrats, jag har ett helt annat sätt att se saker och ting på idag.
Har fått gjort och sett saker som jag aldrig trodde att jag skulle få göra igen! så just nu är jag en lycklig man!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
