Femton år

Hade lite svårt att somna igår, låg och vred och vände på mig.
Kunde inte riktigt förstå vad det var som var på gång.
Men när jag vaknade på morgonen idag så hade det gått upp en talgdank för mig.
Visst jävlar, det är ju femton år sen Estonia gick under.
Det är ju inte så att jag går runt och tänker på det här dagligen.
Då dom döda rider snabbt (Wilhem Moberg).
Men idag så slog det hårt!
Tycker verkligen illa om årsdagar.
Konstigt nog så gick inte mina tankar direkt till mina föräldrar.
Utan till min vän Renne, som faktiskt klarade sig från färjan med livet i behåll och som sen kämpade i flera timmar på flotten.
När väl räddningen dök upp så orkade hon inte kämpa längre, utan gav upp och föll i från flotten.
Sen sågs inte hon något mer.

Femton år!

Har en god vän som sa till mig för många år sen
-Åke, livet är som en liten flaska brännvin. Det går åt fort, ingenting händer och i slutändan så blir man bara förbannad.

Dom här femton år har utan konkurrens varit dom tuffaste i mitt liv.
Allt har hänt.
Allt från krossade äktenskap och fötter, till rena glädjerusningar, vilda flykter och riktiga tvärbromsningar.

Jag undrar ibland över hur det skulle ha sett ut om det här med Estonia inte hade skett.
Skulle jag fortfarande varit gift?
Kanske bott kvar i tommtebo lyckan?
Fler barn kanske?
Men det är ju bara som att gråta över spilld mjölk (i mitt fall brännvin).
Och vem fan orkar det?
Jag har ett bra liv i dag och ångrar faktiskt inte så mycket.
Vare sig det gäller saker jag gjort och inte gjort.
Men det är kanske så i alla fall att livet är som en liten flaska brännvin.
Vad vet jag?

Undrar?

Filosoferar.

Undrar om mina grannar inte gjorde i rören idag? Jag har nu sett dom smyga runt här i buskarna ett par dagar nu, tisslat och tasslat. Men jag tror att det tog slut idag. För idag så dök det upp ett gäng motorcykel buren "ungdom" på besök. Och dom var ju naturligtvis tvungna att väsnas lite x-tra när dom körde över den nybyggda vägen som man bland annat tvistar om. Nu försvann grann kärringen från sin brygga så att stickorna rök. Och grann gubben började smyga bakom ner dragna gardiner. (vad är det för fel på folk?) Tror till och med att grann gubben stod och smög med en kamera när dom for. Tror inte att mina "färg glada" och mullrande vänner skulle uppskatta, om jag berättade det för dom. Så jag får tacka pojkarna för besöket och önska dom välkomna tillbaka. (tack för att ni mullrade tre gånger värre när ni for!)

Hela högra sidan i mitt ansikte har nu blivit en sådan där ringaren i Notre Dam puckel, svullet och jävligt ömt! Så vare sig jag vill eller inte så måste jag upp söka någon form av akut intag i morgon, annars så krakelerar väl hela skiten och ansiktet kantrar. Och just ansikts kantringar är inget som jag har någon större lust att hålla på med, då jag vet hur ont det gör.

Min norska vän (som jag inte får skriva om) dök upp och försvann på mindre än ett dygn, men det är alltid lika bra när hon är här.

Pojkarna på ön forsätter med sin boxnings match, fast den här helgen har det tydligen bara varit verbalt, att dom orkar? (vad är det för fel på folk?)

Nästa stora sten.

Så satt jag där igen och var kaxig.
Så helt plötsligt så låg det en stor sten och väntade.
En sten som jag naturligtvis körde rätt in i.
Vaknade den här morgonen och såg ut som en hamster
Hela ena kinden hade svullnat upp, ögat hade som en valk rätt över.
Så var det dax igen för något slags skit!
Det här börjar bli en vana.
Så fort jag skriver att jag mår bra så händer sånt här.
Är det inte hamster ansikte så är det penga trubbel eller att man ett tu tre blir singel.
Kan det vara så att min blogg är förhäxad?
Kanske ska jag sluta skriva?
Eller ska jag bara kanske skriva om eländes elände?
Vem vet?
Det kanske vänder då?
Ämenvafan!
Det är ju inte jag.
Så jag forsätter och hoppas på det bästa, kanske det till slut vänder och allt blir bra.
Eller så skaffar jag hjälm.
Och blir "friggo Åke"

Våga vara slut.

(Tack Nalle)

Så här får det nu bli.

Jag ska bli "Svenne" och sluta med struts läget.

Tänker verkligen försöka att ordna upp min situation.

Ta kontakt med kronofogden och en massa andra myndigheter.

Ska bli svensk igen, ha tillbaka min lägenhet och begära skuldsanering.

(när fan blir gammal så blir han religiös)

Visst, jag kan ju forsätta mitt liv som vanligt och ta dagen som den kommer.

Men jag har någonstans insett att det inte håller hur länge som helst.

Och att jag definitivt inte blir yngre!

(sent ska syndarna vakna)

Men så här får det nu bli.

Men jag tror (och hoppas) att det kommer att reta gallfeber på mina antagonister.

Som jag tydligen dragit på mig i mångfald.

Vilket har inneburit att jag måste censurera.

Inte mig själv, men kommentarerna på min blogg.

Har varit tvungen att välja vilka kommentarer jag ska publicera.

Då det dykt upp rena person angrep som inte har med min blogg att göra.

Fast jag väljer ändå ibland att visa vissa delar av dom, då jag tycker att dom är roliga och befängda.

Så om du nu som läser och retar dig på mig eller på vad jag skriver så kan jag bara säga

- Lycka till! (men kanske du/ni skriver något korkat som säger mer om er än det säger om mig så kommer ni synas)

Sen är det krig här på ön.
Två av mina kamrater har hamnat i luven på varandra, och i vanlig ordning så är det en kvinna inblandad.
Nu hör det till saken att jag gillar bägge dom här dårarna, vilket jag klart och TYDLIGT gjort klart för berörda parter, Vilket innebär att så fort skit snacket slagit igång så har jag sagt att jag inte är intresserad.
Och att det är korkat att prata med mig om det här, eftersom jag ifrågasätter deras mentala status.
Så pojkar slut fred och väx upp.
Framför allt sluta ljug!

Till min vän på skäret.
Du vet vem jag är och du vet att jag bryr mig och tycker om dig.
Då vet också att att jag fyllt 50 och är lite kantig, är ju liksom färdig som människa.
Visst, lite kan man skava av och ordna till men i det stora hela så är jag som jag är.
Jag är nog som människor mest, tror att alla behöver någon slags bekräftelse.
Jag har levt i ett förhållande där tyvärr lögnen blev till vardag.
Jag grejar inte att leva så längre.
Jag är den jag är!
Tyvärr eller tack och lov, du får välja.
Vi har känt varandra länge, eller åtminstone vetat om varandra.
Så det är ju inte som du köpt grisen i säcken.
Om jag sårat dig eller uppfört mig illa så ber jag om ursäkt!
Vad ska jag säga?
Vad som en skett eller vad jag än gjort, så var det bara av för att jag inte tänkt mig för eller för att jag kanske inte har funnit mig tillrätta.

Förlåt.

Funderingar och tankesprång.

Konstigt.
Ibland så gör man och säger saker som kanske inte alltid är genom tänkta.
Eller så kanske det det bara uppfattas så.
Kanske det till och med upplevs som stötande eller sårandes?
Man bladdrar på som vanligt och tänker inte vad följderna blir av vad man säger.
Eller vad man gör.
Eller så är man bara självupptagen och självcentrerad?
Jag vet inte!
Vet bara med mig själv, har man levt ensam en längre period så blir man lite skum.
Till slut så hör man bara sin egen röst.
och den skiter man i vad den säger.
Har man sen som jag ett skadat närminne kan det bli hur fel som helst.
Ska jag bli sårad eller ska du?
Om jag bara pratar för mig själv så har jag bra och snälla tankegångar,
fast mina värderingar kanske kan uppfattas som lite annorlunda.
Men jag tror ändå att jag i grund och botten är en snäll människa.
Men vad vet jag?

Ute i världen

Tror och vet att sjömän har en osviklig förmåga att dra till sig trubbel.
Men inte just den här gången hade vi bestämt.
Så när vi nu gick iland jag, kocken och Mogens, så skulle det bara bli en lugn kväll på byn.
Vi skulle ge oss av till Island dagen efter, så något större festande skulle det verkligen inte bli.
Dagen till ära så hade jag fått låna ett par lofers av kocken då mina egna skor låg i tvättmaskin.
(bara så ni vet så är lofers jävligt hala, och det här var sista gången jag satt på mig något dylikt)
Så där traskar vi nu iland tre käcka sjömen med siktet inställt på lugn och ro.
Men tji vad det sket sig!
Sjömännens vana trogen så hamnade vi så småningom på bakgatorna.
Bland tjyvar och horor.
Och helt plötsligt var festen igång.
Det beställdes in drinkar och damer på löpand band.
Så vad händer?
Pengarna tar naturligtvis slut.
Så det var bara att skicka kocken efter mer. (vi hade ju mer ombord)
Kocken lättar och lämnar mig och Mogens kvar.
Så vi forsätter naturligtvis festandet, kockis skulle ju snart vara tillbaka.
Det går en timme och kocken kommer naturligtvis inte tillbaka.
Så nu börjar vi supa oss nyktra.
-Va fan gör vi nu om han inte kommer tillbaka?
-Vi får dra en spring nota.
-Törs vi det?
-Har vi något val?

Så vi bestämmer oss för att springa.
Beställer ett par groggar till, sveper hälften och kastar oss iväg!
Snacka om att röra runt i en myrstack, vi kastar oss över ett litet staket och får naturligtvis hälften av krogen efter oss.
Mogens har ju sina gympa dojer på sig så han får upp farten ganska omgående,
men jag min idiot har ju dom förhatliga hala lofersen på mig.
Så när han tar ett steg får jag ta fyra.
Men jag är ju nu riktigt rädd, så benen går som trummpinnar på mig, och jag är nästan ikapp.
När Mogens bestämmer sig för att ta en tvärgata, jag hakar på men inte mina fötter.
Utan dom forsätter rakt in i en ute servering, där dom lyckas med konststycket att riva ett bord med massor av sprit på och folk omkring. En så kallad strike.
Jag är uppe på benen och om Mogens innan all sprit och allt folk landat på backen.
Nu är jag jävligt rädd.
Nu har vi inte bara tjyvar, banditer och horor efter oss utan en hel uteservering sluter sig till lynchmobben.
-Va fan ska vi göra nu?
- och vart ska vi ta vägen?

Nu visar det sig att vi rusat rätt in i ett litet tivoli, så för våra sista slantar så bestämmer vi oss för att smita in på Parisehjulet,
Så där sitter vi nu.
Två stycken rädda och lindrigt nyktra sjömän, åker varv på varv.
Och ser lynchmobben fara runt som osaliga andar i jakten på oss.
Efter en stund så lugnar allt ner sig och vi kan börja att smyga oss ombord.
Nu skulle han få kock jäveln!
Bara skita i oss.
Han hade säkert somnat på fyllan och låtit oss klara oss själva.
Stryk skulle han ha och stryk skulle han få.
När vi kommer ombord så är kocken upplöst i atomer.
Han finns helt enkelt inte ombord.
Så det var bara för oss att törna in.
En timme senare vaknar vi av ett jävla liv.
Kocken är tillbaka och totalt sönderslagen.
Han hade precis kommit upp på bargatan när vi la iväg som galningar.
Så han fick ta allt skit.
Dom robbade honom på rubbet!
Klocka, nycklar och pengar och så fick han sig en rejäl omgång på köpet.
Han hade varit ombord lite längre, käkat några mackor då han visste att det inte gick någon större nöd på oss.
Och så hamnar han i värsta mobben.
Det tog fem dagar innan värsta skadorna läkt och tre veckor innan han pratade med oss.

Jag tyckte nog att han var lite kinkig.

En resa i fördärvet.

Ämenvafan.

Min bror sa till mig för ett tag sen:

- Se upp när du börjar att få flyt, ett tu tre så ligger det en jätte sten runt kurvan och bara väntar på dig

Tyvärr så verkar det som han har rätt.

För flyt hade jag precis börjat få, när det sket sig som vanligt.

Jag måste avliva bilen!

Och bilen behöver jag för att kunna ta mig till mitt nya arbete.

Bilen behöver jag för att kunna leva där jag gör.

Så man kan väl säga att den är ganska viktig.

Så nu vet jag inte riktig vad jag skall göra?

Jag bor bra.

Jag har en bra kvinna.

Jag trivs med livet.

jag har ett bra jobb. (om jag får till det)

Jag är lycklig.

Men när jag känner att det inte går som jag vill så blir jag fundersam.

Är det värt det?

Vad ska jag göra?

Och hur ska jag göra?

Sen den här jävla inbyggda flykt impulsen!

Hade funderingar på att inrätta mig i ledet igen.

Ta fatt i mitt liv, räta ut en massa frågetecken.

Bli "svenne" igen.

Men nu vete fan!

Katastrofernas konung!

Veckorna som gått har har skakat mina vallar.

Där har ingått allt från fästingar på "snorren" till vilt skenande husvagnar och rena grannfejder.
Vad är det nu som hänt?
Enkelt!

Jag vaknade en av dom sista nätterna i min "termos" med en fruktansvärd klåda i underlivet,(nu har ju jag i och försig alltid någon slags klåda där) men den här var helt ny.
Upp och skutta mitt i natten, bara för att konstatera att jag har fått en fästing rätt på "snorren", så halvblind och mitt i natten så sitter jag där och pillar, med en pinsett jag hittade.

Kan berätta att det inte gick så bra!

Fästingen försvann och ett stort kött stycke av mitt organ.
Inte kul inte.



Sen var det de här med den skenande husvagnen.
Eftersom vi nu har flyttat till hus, så tyckte jag att det var läge att flytta ner "termosen" till tomten.
Så jag fyllde den med allt jag ägde (ville ju göra flytten lätt)
Och så bar det iväg.
Och allt gick bra.
Tills vi var framme.
Då började cirkusen igen, efter som det är brant och jävligt ner till platsen jag skulle ställa vagnen, så insåg jag att det aldrig skulle gå att få ner den med bilen.
Så då var det bara att ta fram grävmaskinen (har en kvar "glömd" på tomten).
Kopplade ihop den med en gammal stropp som jag hade liggandes.
Så var det dax.
Allt gick bra första 5 metrarna, sen sa det bara brak.
Stroppen gick av!
Så helt plötsligt så fick vagnen eget liv.

Nu skall man vara jävligt medveten om att det är brant där jag bor och att vattnet bara ligger ett par tio meter bort.

Och nu ställs jag inför tre alternativ.

1. Vagnen tar vägen genom vår veranda, ut på bryggan, genom båten och ut i sjön.

2. Vagnen svänger lite till vänster rätt genom grannens häck, in genom deras brygg hus, ut på deras brygga och ut i sjön.

3. Vagnen svänger ytterligare lite till vänster passerar genom grannens häck, rätt genom deras drivhus (model större) över några land och sen rätt ut i sjön.

Inte kul inte!

Som tur är så är min värd Martin med.
Han kastar ifrån sig sitt barn, rusar efter vagnen och lyckas på något outgrundligt vis få den att svänga mycket åt vänster.
Vilket får konsekvensen att det tar stopp.

Tvärstopp!

Mot ett träd, så nu har jag en "termos" som är bucklig, sönderslagen och näst intill förstörd.

Men inte blöt, absolut inte blöt.

Grannfejden då?
Grannen intill fick spel på att jag hade satt upp solcellslampor på servituts vägen, "det hade minsan varit mörkt på den här vägen så länge han kunde minnas och så skulle det förbli"
Så gubbfan samlar ihop mina lampor och lägger dom i en hög på min uppfart.
Sorry gubbjävel, fel sjömansgosse och fel dag.
Säkring gick på mig igen.
Rusar över till honom, sliter upp dörren och förklarar för honom att det nog var det dummaste han gjort, (bärsärken i mig hade tagit över) och vad jag var kapabel att göra med trångsynta människor.
Det gjorde tydligen resultat, för i eftermiddags så var lamporna kvar.
Om det sen var utskällningen han fick eller det var så att han hade sett yxan jag slagit ner i vägen, vet ju inte jag.
Jag satt i alla fall ribban.

Och med min vanliga tur så har jag säker fått Borelia i "snorren"