Femton år

Hade lite svårt att somna igår, låg och vred och vände på mig.
Kunde inte riktigt förstå vad det var som var på gång.
Men när jag vaknade på morgonen idag så hade det gått upp en talgdank för mig.
Visst jävlar, det är ju femton år sen Estonia gick under.
Det är ju inte så att jag går runt och tänker på det här dagligen.
Då dom döda rider snabbt (Wilhem Moberg).
Men idag så slog det hårt!
Tycker verkligen illa om årsdagar.
Konstigt nog så gick inte mina tankar direkt till mina föräldrar.
Utan till min vän Renne, som faktiskt klarade sig från färjan med livet i behåll och som sen kämpade i flera timmar på flotten.
När väl räddningen dök upp så orkade hon inte kämpa längre, utan gav upp och föll i från flotten.
Sen sågs inte hon något mer.

Femton år!

Har en god vän som sa till mig för många år sen
-Åke, livet är som en liten flaska brännvin. Det går åt fort, ingenting händer och i slutändan så blir man bara förbannad.

Dom här femton år har utan konkurrens varit dom tuffaste i mitt liv.
Allt har hänt.
Allt från krossade äktenskap och fötter, till rena glädjerusningar, vilda flykter och riktiga tvärbromsningar.

Jag undrar ibland över hur det skulle ha sett ut om det här med Estonia inte hade skett.
Skulle jag fortfarande varit gift?
Kanske bott kvar i tommtebo lyckan?
Fler barn kanske?
Men det är ju bara som att gråta över spilld mjölk (i mitt fall brännvin).
Och vem fan orkar det?
Jag har ett bra liv i dag och ångrar faktiskt inte så mycket.
Vare sig det gäller saker jag gjort och inte gjort.
Men det är kanske så i alla fall att livet är som en liten flaska brännvin.
Vad vet jag?