fredag 27 februari 2009

Looking for the man in the moon

Waxholmsvägen en tidig morgon.
Nu var jag på väg igen, på väg dit eller på väg hem?
Var tvungen att stanna bilen en stund, gå ett varv runt den
medans jag tog mig en funderare.
- Vart var jag nu på väg?
Så var det!
På väg in till sjuhuset igen, dom hade återigen ringt och kallat in mig.
Fast den här gången gällde det inte min döfödda son, utan nu var det min hustru som höll att på att stryka med, skulle inte allt skit vara slut snart?
Bara för ett par dagar sen var jag en helt vanlig man, med arbete, hustru och en son på väg.
Och nu var jag en förvirrad och rädd man.
Som var på väg in till sin hustrus sjukbädd.
- Skulle hon också dö?
Satt mig i bilen igen och tänkte efter.
Hur gick det här till?
För tre dagar sen ringer hon. Hustrun och sa:
- Åke, det är något som är fel, jag mår inte bra.
Så vad säger man?
Naturligtvis
- åk in till sjukhuset, jag kommer så fort jag kan!
När jag väl kom dit, hade dom skickat hem henne, det var ju bara en liten infektion,
inget att oroa sig för.
Men tji vad det sket sig!
Dagen efter ger jag mig iväg till arbetet som vanligt, det var ju bara en infektion, inget att oroa sig för.
Så fram till klockan 3 var allt som vanligt, såg ju fram mot det här.
Graviditeten var så långt gången att jag till och med hade"gullat" med min förstfödde.
Min son!
När jag får detta förhatliga telefon samtal från sjukhuset.
- Åke, du måste komma hit, det är illa nu.
Så det var bara att sätta sig i bilen igen och åka till sjukhuset.
Där jag möts av beskedet, din son är död.
Dödad av det som dom kallade en liten infektion.
Så nu ligger alltså min son, död, i min hustrus mage.
- vad händer nu?
- vi måste sätta igång henne
- och vad betyder det?
- att det blir som en vanlig födsel.
Så där satt jag och fattade ingeting, satt och tittade på min nästan nersövda hustru, som nu skulle föda min döda son.
Och jag kunde inte göra något!
Så satt dom igång henne,det blev som en vanlig förlossning och jag var med.
Satt och tittade när dom tog ut min son, såg hans lilla ansikte, hans lilla snopp, den lilla, lilla killen
Hela tiden så hörde jag Titiyo i bakgrunden (har svårt än idag att lyssna på den låten)
Sen försvann dom med min hustru och min son.
Lämnade mig ensam, med mina tankar och min sorg.
Fan.
Jag var också med barn, jag var också gravid.
Men det sket man i, det var bara att åka hem.
Hem till ett tomt hus, och med ett huvud fullt med tankar.
Dagarna som kom var ett par av dom svåraste jag varit med om.
Jag förstod ju att man la allt krut på min hustru, alla undrade och frågade,
men ingen frågade hur jag mådde eller hur jag kände!
Jag var ju bara "pappan", jag höll inte på att stryka med.
Jag hade ju inte fött en dödfödd son
Just dom dagarna när ensamheten och sorgen var som störst.
Trodde att jag skulle bli tokig.
Men jag tog mig igenom detta själv!
Nu gick allt bra, min hustru överlevde.
Jag överlevde, lite sargad i själen.
Men jag överlevde.
Idag är jag pappa till två stycken underbara barn, som jag älskar över allt annat.
Men jag kan känna saknad efter min förstfödde, han, killen jag fick se men aldrig lära känna.
Lev väl.
Haveristen

4 kommentarer:

Lojs sa...

Älskade vännen.....vad ska man säga? Jag finns här om du behöver mig. Kramar i massor
Lojs

Kennel Aim High's blogg sa...

Ja.. vad kan man säga..blev så ledsen när jag läste din blogg i dag om din försfödda..men jag vet att du fått 2 underbara barn som älskar dig i massor..och som du älskar över allt annat.Kram Åke

Anonym sa...

Åke,Åke !!
Detta ver nog den blogg som fick mina ögon att tåra .
Jag beundrar dig för din oerhörda styrka och du vet att vi finns jag och Mor Viol
Vännen
Hasse

Anonym sa...

Förlåt!!