En härjares bekännelse

Nu har jag tydligen lyckats igen.
Ställt till det, alltså
(fast för ovanlighetens skull var jag inte riktigt med)
Var på den lokala krogen här på ön med min svägerska Carina
Allt var så bra det kan vara, tills "knalla Kalle" med fru dök upp.
Nu hör det till saken att "knallaKalle" har ett lite alkohol problem, och att det räcker med ett glas vin, så börjar han sluddra och blir lite skakis.
Vilket innebär att han inte blir serverad.
Jag tycker naturligtvis synd om "knallaKalle" och går in och pratar med personalen. (förlåt Annicka, jag ska aldrig mer blanda mig i!)
Förklarar att han inte är speciellt packad och att han blir så av ett glas vin, så det är bara att servera.
Jag hann till och med vräka ur mig något så korkat som att han hade Alzhimer eller nått annat (jag har sett "knallaKalle packad ett antal gånger, och tyckte att det var något större problem).
Jag får väl säga som jag brukar.
-Tji vad det sket sig.
Hade ju inte riktigt räknat med "knallaKalles" fru.
Hon var tydligen full som en sillkråka,
med allt vad det innebär.
Ramlat över stolar.
Härjat med personalen.
Vält och förstört!
Nu hade jag och svägerskan hunnit lätta innan allt det här inträffade.
(tack och lov!)

Till Jonny och Annica på Rindö Krog kan jag bara säga förlåt!
Det var inte min mening att ni skulle bli inblandade i att jag är är en härjare.
Och att jag drar till mig trubbel med min blotta existens.

Sorg!

På kort tid så har ett par av mina vänner ställts inför sorg.

En sorg som man på något sätt kan förstå.

Och en sorg som man aldrig kommer att förstå.

Sorgen man kan förstå, är den när man mister en förälder.

Men sorgen att förlora ett barn är något som man som förälder aldrig kommer att kunna ta till sig.

(tanken med hela födsel-död är väl att vi ska "gå" före våra barn)

Jag vet att man inte kan jämföra sorg!

För när man väl ställs inför den så spelar andras sorg ingen som helst betydelse.

Och framför allt så upplevs den så otroligt olika.

Att en förälder dör är ju något vi alla på något sätt måste förlika oss med.

Men ett barn?

Fick ett samtal igår om just det.

Min äldsta och bästa vän hör av sig och berättar att hans yngsta son tagit livet av sig.

En liten pojk på 18.

Ett barn som jag sett växa upp.

Ett barn som lekt med mina ungar sen dom var små.

Va fan är det för fel på världen?

Den lilla härliga, asgarvande kille jag lärt känna, bara borta!

Bortryckt på grund av att han inte vågade möta världen.

Stackars stackars lilla vän!

Som alltid när sådant här händer så kommer jag ihåg mina egna känslor, vad som hände i mitt huvud och i min själ.

Och framför allt hur jag ville bli bemött!

Jag kommer ihåg dagarna efter Estonia.

Var vi än kom, så blev det tyst.

Folk undvek oss, vek undan av respekt.

Samtidigt så tittade folk konstigt på oss när vi skrattade.

För skrattade gjorde vi.

Sorgen lämnade vi hemma.

Skattade åt allt galet vi gjort tillsamman och med våra föräldrar.

Men min önskan var hela tiden att någon skulle komma fram och ge mig en kram beklaga sorgen och sen fråga om jag ville följa med ut på stan

Vardag!

Att allt var som vanligt.

Tror det var Wilhem Moberg som skrev att dom döda rider fort.

Och det gör dom, när man är mitt i allt ihop så tror man att det är ett stadium som alltid kommer att fortgå.

Men det är det inte.

Helt plötsligt så inser man att man inte tänkt på de döda varje timme, att det faktiskt gått flera timmar.

Tyvärr så drabbas man av dåligt samvete första gångerna.

Tror och vet att det ska man inte ha.

Är nog bara människans sätt att överleva mentalt.

Sen går det dagar och till och med veckor innan man tänker på eller ser dom framför sig, sina döda.

Fast dom är alltid med!

Till slut så infinner sig friden.

Man förlikar sig med det som skett.

Livet går ju vidare.

Mina Vänner!

Mina tankar är med er och jag önskar er vardag.

Kan jag göra något?

Ring mig, om inte annat så kan jag bjuda på vardag.

Muskö Örlogsvarv

Och hur fan ska jag kunna förklara det här?
Där står jag inlåst i ett klädskåp med famnen full av tjuvgods.
Ombord på jagaren Småland.
På Muskö örlogsbas, och med ÖB och en massa minstrar utanför.
Jag hör dom närmar sig mitt "tjyvhål" dom till och med börjar och öppna dörrar för att titta in i skåpen.
Sen hör jag vad samtalet handlade om.
Småland skulle till Göteborg och bli museifartyg, så allt skulle bevaras och inget fick tas därifrån.
Och där står jag i skåpet med famnen full av tjuvgods!


Och hur hamnade jag där?
Enkelt!
Jag jobbade som styrman på en tank båt och skälet till att vi var där var att vi skulle läktra henne (Småland) på alla oljer som fanns ombord.
Vi hade fått veta att Småland skulle huggas upp, så det kändes lite som jul afton för en sådan som mig. (gillar konstiga saker)
Tänk att få smyga runt på en gammal jagare, kolla lite här, plocka lite där.
Stoppa fickorna fulla med bra och ha saker.
Och inte en jävel hade sagt något om att det skulle bli ett museiskepp.

Men jag hörde dom komma, så jag smet in i skåpet.
Nu blev jag riktigt skit nervös!
Vad skulle jag säga när dom sliter upp mitt skåp?
- Hej har bara gjort en liten inventering, allt är ok här?
- Oj ursäkta jag måste somnat?
- Hoppsan är ni här också?
- Hej jag heter Åke, jag kom hit för att stjäla?

Inget av detta behövde jag använda, dom öppnade dörren bredvid min.
Konstaterade att det var tomt och drog vidare.
Så där stod jag i mörkret i min klädskrubb.
Med skakiga ben och genom svettade overall.
Var faktiskt vid det ögonblicket som jag insåg att jag inte dög till tjuv.
Hörde folket stöka omkring i båten i över en timme.
Och där satt jag fast och vågade inte röra mig.

Jag kom tillbaka ombord på min egen båt med lite tjyvgods.
Men det där var något som jag aldrig gör om.

På driven i söderled

Återigen gav jag mig av på en resa, den här gången i söderled.

Fast nu tänkte jag ta det lugnt och fungera som observatör.

(har försökt förut med mindre lyckat resultat)

Men jag plockade med mig Nisse och gav mig iväg.

Nisse skulle ut på sina egna äventyr och jag på mina.

Men sällskap på vägen är aldrig att förakta och vi skulle ju åt samma håll.

Nisse försvann när vi väl var framme, och jag for till mitt

Dagen efter så gav vi oss ut på landet, det skulle ju firas midsommarblot.

Vilket mina vänner lyckades med bravur.

Och efter som jag skulle köra dagen efter så roade jag mig med att bara titta.

(okey, okey lite sprit drack jag)

Men jag gick tillsängs vi 2, ty då satt 5 man och talade om 6 olika saker och ingen lyssnade!

Nu är jag tillbaks i min "termos".

Och är riktigt förvånad!

Inga skandaler, inga slagsmål och framför allt så är jag hel!

Inte ett sår, inte en bula och inget brutet. (måste ha varit en riktig skit helg?)

Ps, det här rammlade in på min mail i dagarna och gjorde mig glad!

"Din logg-blogg var rolig läsning. Jag ska följa den och tycker att ditt grepp om språket är bra och unikt. Det är självklart något du skall vara stolt över och se till att behålla. Analyserar man texter tillräckligt länge så förstör man det!

Blogg-loggen blir ju inte sämre av att du har roliga historier att förtälja. Somliga av oss, inga namn nämnda, känner ju igen sig i händelserna.

Lycka till med tandläkeriet och ta massor av C-och E-vitamin för tandköttet.

Anna"

Sorglös Mörtskygge i västerled

För någon vecka sen så bestämde jag mig.
Bestämde mig för att det var dax att göra något åt situationen.
Höll på att få spel på mitt liv och hur jag har det.
Så jag insåg att en liten resa skulle pigga upp.
Så vart skulle jag då resa? Och för en ringa peng.
(70% av mina pengar går åt till tänder och ögon)
Så jag tänkte att jag skulle besöka min "Norska" vän.
Så i Fredags em så kastade jag mig i bilen och gav mig av västerut.
Tog mig genom Sverige och fram till gränsen utan problem, rann i i Norge och kände mig genast bekväm.
Fan! jag gillar verkligen att vara på resande fot.
Livet blir genast så mycket enklare.
Hade bestämt träff med min vän vid Sas Radison, som jag inte lyckades ta mig fram till.
Utan hamnade min vana trogen direkt i dom kvarter där sådana som jag ej skall befinna sig i.
Tack och lov så kom hon, min vän och räddade mig (?)
Dagen efter så släntrade vi runt i Oslo, hamnade efter tag på invigning av en krog.
Där vi blev bjudna på vin och tilltugg.
Så där står jag då, med ett jätte glas rose vin där det simmade ett plommon,
och blir bjuden på vad jag tror (och hela mitt sinne) är en fin bit sorbe med ett fint hyvlat chokladflarn. (snålvattnet rann i truten)
Tar en rejäl tugga!
Och får mitt livs smak chock.
(hela mitt sinne var ju inställt på allt det här söta och vackra)
Rå fisk och sjögräs!
Ämenvafan.
Får ta mina smaklökar till något slags trauma center. tog mig timmar att komma över den våldtäkten på mina smaklökar.

På vägen hem från min vän (som jag för övrigt tycker väldigt mycket om) hamnade jag i Karlstad, där jag käkade och bunkrade.
Och så ut på motorvägen igen, blir direkt om körd av två mörktonade, snabbåkande Mercedes, så jag hakar på för det går runt 150.
(nu skulle väl jag egentligen kanske saktat ner och tänkt efter, vilket jag naturligtvis inte gjorde)
Så jag ligger bakom dom här bilarna i ca en timme, livet leker och farten är god.
Plötsligt så boxar dom mig, en bakom och en framför, farten åker ner till 30 och blåljusen åker på, så det var bara att stanna.
Skit!
Man hinner tänka en hel del dom där sekunderna.
Två herrar kliver ur (rena James Bondare) och rusar fram till rutan.
Var bara att hiva fram körkortet och säga
-Nu kommer ni att få problem.
-Va? bägge poliserna ser ut som frågetecken
- kommer vi att få problem?
Sen följde en större verbal härdsmälta.
Där jag fick förklara att jag inte finns, fast jag gör det.
Att jag är svensk utan att vara det.
Varför det var någon "suspekt" Skåning som ägde bilen.
Vad jag kom ifrån och vad jag hade gjort där.
Hur länge jag skulle vara i Sverige och varför.
Och varför jag hade skuggat dom i 15 mil.
Allt det här fick jag förklarat för två häpnande men till slut asgarvande snutar.
Det visade sig att dom höll på med en "knall" (fång) transport, och blivit jävligt nervösa av mitt konstiga betende
När jag förklarat att jag såg dom som en hare, och bara följde med för fartens skull, så skrattade dom.
Jag fick en klapp på axel så sa en av dom:
-Du kan ju alltid haka på fram tills vi ska av mot Norrköping!
-Du verkar att ha det rörigare en "pajsaren" vi har med oss så du kan lika gärna komma hem lite tidigare!

Jag har en vän som har en sorg, en sorg som sliter en i bitar.
Jag vet just vad det är för någon slags sorg.
Jag tror mig veta hur man botar sådan sorg, föresten inte botar, kurerar är ordet jag är ute efter, hur man kommer igång igen och hur man får saker och ting att fungera
Så min vän med sorg.
Du vet hur du får fatt i mig om du vill prata eller bara vara!

G . R . I . S .

Äntligen så får jag bli den självupptagna gris, som jag så länge velat bli.

Bara leva för min egen njutning, och göra vad jag själv vill.

Inte blanda mig i intriger och annat skit.

Inte heller bry sig om vad andra tycker och tänker.

Göra vad jag vill och med vem jag vill, resa vart jag vill och stanna så länge jag kan.

Ungarna är stora och vuxna.

Själv har jag retarderat till någon slags ny pubertet.

Nu är det ett bungy jump utan något bungy rep som gäller (är bara att klösa sig fast)

Men jag har jävligt kul och skrattar och sjunger minst ett par gånger om dagen.

Slå det om ni kan!

Jag älskar livet.

Så nu kräver jag tillbaka min plats i G R I S (gubbars rätt i samhället)

Ett par uppdateringar:

"Bolek" och hans kvinna är fortfarande gifta och lyckliga.

Nisse har efter påstötningar lovat att sluta raka benen.

Carina Dahl har börjat övningsköra buss (tror jag) (då det stod en buss uppkörd på en betong sugga i backen)

"krigaren" är tillbaka i byn, så nu är cirkusen i full gång.

Skånska Lasse, min äldsta och bästa vän är inte längre enda barnet (ska förklara!)

Skånska Lasse (SL) och jag har känt varandra sen i mitten på 70-talet då vi seglade ihop i Salén, och har allt sen dess hållt ihop på ena eller andra sättet.

Jag har alltid varit lite imponerad av SL. Han har alltid skött sig själv, han var ju enda barnet och med en mamma som jobbade på färjorna och var borta väldigt mycket under hans uppväxt (tror han var runt 10, första 14-dagars perioden han fick vara ensam).

Men han har alltid fixat det med bravur!

För ett par år sen så fick han veta att han hade ett par äldre systrar (bort adopterade vid tidig ålder)

Men dom har han väl aldrig haft någon direkt kontakt.

För tre veckor sen så ringer det en man som presenterar sig som SL äldre bror.

Också han bortadopterad vid tidig ålder (och mamman har inte nämnt detta)

Under SL sista ute törn så har det hunnit dyka upp ytterligare två syskon.

Så att från ha gått från att vara enda barnet, har han nu sex syskon som är födda under en 9-års period och mamman har inte sagt ett ljud!

Och jag som trodde att jag hade det struligt.

Pannknack.

När jag kom hem igår så slog det till, det förhatliga pannknacket!

Tog räkning till nio och blev stående på alla fyra en lång stund.

Nu mer så får jag inte sådana smällar så ofta.

Eller rättare sagt dom kommer så sällan att jag glömmer bort att jag har det här problemet.

Men så igår så drabbade det mig.

Och helt oförberedd var jag också, han bara in genom dörren så slog det till.

Tog säkert närmare en timme innan jag var på fötter igen.

Och hela tiden ringer telefon jäveln.

(i vanliga fall är min telefon väldigt tyst)

Det var som alla skulle ha fatt i mig just då.

Folk nöjde sig inte med att bara ringa en eller två gånger!

Näe, fyra fem gånger kan man ju alltid ringa.

Som om jag skulle gått vilse i husvagnen?

Telefonen ligger naturligtvis så till att jag inte kommer åt den.

(hade jag gjort det så hade jag slitit den i bitar!)

Naturligt vis så slutar det att ringa när jag kämpat mig upp och fått fatt i fanskapet.

Så nu så skall jag skaffa en helt annan ringsignal, en som är vacker och snäll mot huvud och själ.

I stället för den jag har nu, den som får vuxna män att gråta, skära tänder och tugga fradga av.

Eller så slänger jag telefon jäveln åt helvete, så får folk lov att nå mig med brev duva eller rök signaler

Föresten så drar jag till Norge på fredag.

Och jag är fortfarande lite orolig över vad rakandet!

Vad kommer sen?

Hmmm!

Vad ska jag säga?
TACK!
Ni 1000!

V

Träffade V (den spröda och sköra)idag, vilket gjorde mig glad.

Har bara sett henne som hastigast en gång sen jag kom till Sverige.

Men då såg jag ut så här, så då tror jag att jag skrämde skiten ur henne!

Men nu fick jag i alla fall chansen och byta ett par ord med henne.

Hon är faktiskt en av anledningarna till att jag började skriva.

(handlade nog mest om obskyra sms)

Men hon gav mig i alla fall inspiration.

Och det vill jag tacka henne för.

Allt som på något sätt påverkar mig till att bli bättre ,bugar jag mig för.

Trivs inte i Sverige.

Näe, det gör jag faktiskt inte. Känner mig lite som en främande fågel här.

Mina normer och mitt sätt att leva här faller inte alltid i god jord.

Folk tror att man är någon jävla uteliggare och att man bor i någon slags

misär.

Bara för att jag bor i något så suspekt som en husvagn.

Men hallå! Jag är uppvuxen i båtar och hytter!

Det finns båtar som jag har varit på där man skulle ha jublat åt den standarden jag har.

Jag har faktiskt allt, utom rinnande varmt vatten,så duschar gör jag hos min bror (tvärs över gatan) och tvätten tar Nisse hand om.

Naturligtvis så skulle jag vilja leva i min egen lägenhet ("mutter")

men nu är det ju inte så.

Så det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Rotar i det förgågna..

Förfluten tid.

Står och rotar i resterna av mitt liv, inte så jävla kul.
Dyker upp grejor som jag inte trodde jag hade, eller någonsin ägt.
Vad kommer allt ifrån?
Var tvungen att tömma mitt förråd i helgen ("mutter").
Och då dök allt upp igen. Alla gamla minnen och all gammal skit.
Gamla brev, foton, kläder (som jag aldrig mer kommer att använda)
glas, porslin, husgeråd mm mm
Vissa saker tog hårdare än andra!
Va fan,det är ju resterna av mitt liv och hem.
Så vad ska jag nu göra med allt?
Det mesta kommer jag nog att kasta åt helvete ("mutter")
Och lite kommer jag väl att spara.
Har fått låna lite utrymme hos en av mina sponsorer.
Så där knölar jag väl in det som blir kvar.

Jag har bestämt mig!

Nu mer så kommer jag att resa med lätt bagage.
Håller på att reducera mina saker till ett minimum (vilket suger lite).
Men eftersom jag känner mig själv ganska väl, så är det nog så det ska vara.
Så att jag kan resa när jag vill och göra vad jag vill.
Och skulle det vara så att jag fastnar någonstans så får jag väl börja om där.
Ibland är det skönt att vara en fri man

Hämnd eller vedergällning?

Jag glömmer aldrig en oförrätt!

Och det tar lång tid innan jag blir arg.
Men nu är jag det, riktigt riktigt förbannad.
Eller kanske jag ska kalla det för bitter och inåtvänd.
Jag tycker inte om när folk eller fä försöker lura mig.
Även om det sker på grund av okunskap eller att folk är bara riktigt korkade.
Jag köper inte det!
Eller glömmer en oförrätt

Så nu har jag egentligen bara två val.
Vedergällning eller hämnd.
Vilket får en att fundera lite.

Så vilket är bäst?
Vedergällning = Hårt, skoningslöst och ingen barmhärtighet.
Eller!
Hämnd = Som bekant är en rätt som ska avnjutas i små portioner, långsamt och njutningsfullt.

Så vad gör jag nu?

(Liemannen eller Dödsängeln är en personifikation av döden, ofta framställd som ett skelett med svart kåpa, huva och en lie. Lien och även timglaset blev tidigt attribut till honom. Med den förra "skördar" han sina offer, med den andra mäter han ut varje människas livstid . Ibland framställs han även med ett pergament på vilket står skrivet namnen på dem han ska skörda)

Ja ja.
Den som överlever får se!

Sen är jag lite orolig för Nisse som rakar vadorna.
Och så tycker jag att ryck fisket som utförs från gamla trålare ska förbjudas!