lördag 27 juni 2009

Sorg!


På kort tid så har ett par av mina vänner ställts inför sorg.
En sorg som man på något sätt kan förstå.
Och en sorg som man aldrig kommer att förstå.
Sorgen man kan förstå, är den när man mister en förälder.
Men sorgen att förlora ett barn är något som man som förälder aldrig kommer att kunna ta till sig.
(tanken med hela födsel-död är väl att vi ska "gå" före våra barn)
Jag vet att man inte kan jämföra sorg!
För när man väl ställs inför den så spelar andras sorg ingen som helst betydelse.
Och framför allt så upplevs den så otroligt olika.
Att en förälder dör är ju något vi alla på något sätt måste förlika oss med.
Men ett barn?
Fick ett samtal igår om just det.
Min äldsta och bästa vän hör av sig och berättar att hans yngsta son tagit livet av sig.
En liten pojk på 18.
Ett barn som jag sett växa upp.
Ett barn som lekt med mina ungar sen dom var små.
Va fan är det för fel på världen?
Den lilla härliga, asgarvande kille jag lärt känna, bara borta!
Bortryckt på grund av att han inte vågade möta världen.
Stackars stackars lilla vän!
Som alltid när sådant här händer så kommer jag ihåg mina egna känslor, vad som hände i mitt huvud och i min själ.
Och framför allt hur jag ville bli bemött!
Jag kommer ihåg dagarna efter Estonia.
Var vi än kom, så blev det tyst.
Folk undvek oss, vek undan av respekt.
Samtidigt så tittade folk konstigt på oss när vi skrattade.
För skrattade gjorde vi.
Sorgen lämnade vi hemma.
Skattade åt allt galet vi gjort tillsamman och med våra föräldrar.
Men min önskan var hela tiden att någon skulle komma fram och ge mig en kram beklaga sorgen och sen fråga om jag ville följa med ut på stan
Vardag!
Att allt var som vanligt.
Tror det var Wilhem Moberg som skrev att dom döda rider fort.
Och det gör dom, när man är mitt i allt ihop så tror man att det är ett stadium som alltid kommer att fortgå.
Men det är det inte.
Helt plötsligt så inser man att man inte tänkt på de döda varje timme, att det faktiskt gått flera timmar.
Tyvärr så drabbas man av dåligt samvete första gångerna.
Tror och vet att det ska man inte ha.
Är nog bara människans sätt att överleva mentalt.
Sen går det dagar och till och med veckor innan man tänker på eller ser dom framför sig, sina döda.
Fast dom är alltid med!
Till slut så infinner sig friden.
Man förlikar sig med det som skett.
Livet går ju vidare.
Mina Vänner!
Mina tankar är med er och jag önskar er vardag.
Kan jag göra något?
Ring mig, om inte annat så kan jag bjuda på vardag.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det var väldigt fint skrivet Åke,jag kommer ihåg den lille killen, han var alltid så glad,kanske kan han nu skratta igen där han nu är..........

Anonym sa...

Vem kan bättre skriva om sorg än du, vem kan veta mer om hur det kännas att förlora sina familjemedlemmar. Det var en väldigt, väldigt fin, insiktsfull och rörande text.