Sorglös Mörtskygge i västerled

För någon vecka sen så bestämde jag mig.
Bestämde mig för att det var dax att göra något åt situationen.
Höll på att få spel på mitt liv och hur jag har det.
Så jag insåg att en liten resa skulle pigga upp.
Så vart skulle jag då resa? Och för en ringa peng.
(70% av mina pengar går åt till tänder och ögon)
Så jag tänkte att jag skulle besöka min "Norska" vän.
Så i Fredags em så kastade jag mig i bilen och gav mig av västerut.
Tog mig genom Sverige och fram till gränsen utan problem, rann i i Norge och kände mig genast bekväm.
Fan! jag gillar verkligen att vara på resande fot.
Livet blir genast så mycket enklare.
Hade bestämt träff med min vän vid Sas Radison, som jag inte lyckades ta mig fram till.
Utan hamnade min vana trogen direkt i dom kvarter där sådana som jag ej skall befinna sig i.
Tack och lov så kom hon, min vän och räddade mig (?)
Dagen efter så släntrade vi runt i Oslo, hamnade efter tag på invigning av en krog.
Där vi blev bjudna på vin och tilltugg.
Så där står jag då, med ett jätte glas rose vin där det simmade ett plommon,
och blir bjuden på vad jag tror (och hela mitt sinne) är en fin bit sorbe med ett fint hyvlat chokladflarn. (snålvattnet rann i truten)
Tar en rejäl tugga!
Och får mitt livs smak chock.
(hela mitt sinne var ju inställt på allt det här söta och vackra)
Rå fisk och sjögräs!
Ämenvafan.
Får ta mina smaklökar till något slags trauma center. tog mig timmar att komma över den våldtäkten på mina smaklökar.

På vägen hem från min vän (som jag för övrigt tycker väldigt mycket om) hamnade jag i Karlstad, där jag käkade och bunkrade.
Och så ut på motorvägen igen, blir direkt om körd av två mörktonade, snabbåkande Mercedes, så jag hakar på för det går runt 150.
(nu skulle väl jag egentligen kanske saktat ner och tänkt efter, vilket jag naturligtvis inte gjorde)
Så jag ligger bakom dom här bilarna i ca en timme, livet leker och farten är god.
Plötsligt så boxar dom mig, en bakom och en framför, farten åker ner till 30 och blåljusen åker på, så det var bara att stanna.
Skit!
Man hinner tänka en hel del dom där sekunderna.
Två herrar kliver ur (rena James Bondare) och rusar fram till rutan.
Var bara att hiva fram körkortet och säga
-Nu kommer ni att få problem.
-Va? bägge poliserna ser ut som frågetecken
- kommer vi att få problem?
Sen följde en större verbal härdsmälta.
Där jag fick förklara att jag inte finns, fast jag gör det.
Att jag är svensk utan att vara det.
Varför det var någon "suspekt" Skåning som ägde bilen.
Vad jag kom ifrån och vad jag hade gjort där.
Hur länge jag skulle vara i Sverige och varför.
Och varför jag hade skuggat dom i 15 mil.
Allt det här fick jag förklarat för två häpnande men till slut asgarvande snutar.
Det visade sig att dom höll på med en "knall" (fång) transport, och blivit jävligt nervösa av mitt konstiga betende
När jag förklarat att jag såg dom som en hare, och bara följde med för fartens skull, så skrattade dom.
Jag fick en klapp på axel så sa en av dom:
-Du kan ju alltid haka på fram tills vi ska av mot Norrköping!
-Du verkar att ha det rörigare en "pajsaren" vi har med oss så du kan lika gärna komma hem lite tidigare!

Jag har en vän som har en sorg, en sorg som sliter en i bitar.
Jag vet just vad det är för någon slags sorg.
Jag tror mig veta hur man botar sådan sorg, föresten inte botar, kurerar är ordet jag är ute efter, hur man kommer igång igen och hur man får saker och ting att fungera
Så min vän med sorg.
Du vet hur du får fatt i mig om du vill prata eller bara vara!